Tack snälla!

För resan till Stockholm, alltså! Med uttrycket i rubriken avtackas man ju alltsomoftast i västra grannlandet dessa dagar. Snällt. Jo. Man blir ju alltid själv lite språkligt annorlunda under besöken till forna fosterlandet. Har nån språkvetare undersökt denna metamorfos? ”Ja, ooo jaa, oo jaa” …

Vi kryssade alltså till Stockholm, dottern, O och mommen. Vi åker alltid Viking, det är riktiga båtar det, tycker jag. O blev genast i farten i lekrummet – det är åldersgräns 2 år i bollhavet, men är man solokvist på plats går det väl att testa konceptet!

Smörgåsbord har jag inte ätit på länge på båtarna – men det var bra! Kaotiskt, men läckert! O åt lite småbitar från barnbordet, han fick nys på många godsaker under denna resa – plättar, våfflor, kanelbulllar .. O vinkar glatt åt folk, han är en supersocial människa som alltid bondar med omvärlden.

Hotell Kung Carl är kanonbra! Vi fick världens rum högst upp i taknivå:

I rummet fanns babysäng för O och därtill en liten länstol, tre mjukisdjur väntade på den lilla resenären.

Sen bara vandrade vi omkring, som man gör i ”stolta stad”, kära Stockholm! Vi åkte också ut till Waldemarsudde, det var prerafelitutställning där, Och solen bara strålade!

Stockholm är under väldig uppbyggnad, som vi märkte i somras, inte minst Slussen-området. Men sen finns fina Östermalm t.ex. där man sitter på märkliga kaféer som Café Saturnus där vi mellan inmundigandet av en härlig lunch kollade in ett antal Svensk Damtidning-profiler. Och O firade kanelbulledagen i förtid med kaféets enorma produkter!

Shopping, strosande i solskenet, vad kan man mer begära. Tack personalen på Kung Carl och alla härliga Viking-anställda – inte för att ni läser mommens blogg. Men detta må vara en rekommendation!

Och solen sjönk så skön i havet båda kvällarna – vilken härlig minibreak!

Annonser

Tiden går fort!

Augusti månad sniglar sig alltid fram, tycker jag. Men september! Knappt är vi inne i starten så kommer månadens sista dagar! Underligt!

Höstdagjämningen har vi nått i morgon, ser jag i almanackan på väggen. Mammas födelsedag 21.9 är redan överstånden. Fortfarande en märkesdag – och nu får man minnas att min relation till mor inte var okomplicerad. På gamla dagar har jag emellertid börjat fundera över ”varför hon var som hon var”. Se de ljusa sidorna, ha en försonlig syn på alltihop. Så jag firar med att söka fram foton och glada hågkomster!

Det hör ihop med mitt credo för ålderdomen: försök fokusera på det ljusa! Och: håll inte tyst en sekund om du tycker något varit bra! Positiv feedback ska ut strax och genast! Tycker du något inte varit så upplyftande: håll tyst! Det vill säga om inte nån annan farit illa av det hela. Då gäller regel ett: håll inte tyst en sekund! Upp till försvar!

Lite klokskap vill man ju försöka prestera när liv drar mot höst!

Åter har veckan dominerats av det vanliga: arbete med manuset till Stora finlandssvenska festboken och umgänge med söta barnbarnen. Träff med klasskamraterna, Bullgummorna kallade, piggade upp lördagskvällen. Skratt förlänger livet, sägs det, en bit livslängd till förvärvade vi säkert efter gårdagens middag. Roligt att se hur vi tillsammans skapar bilden av det förgångna, vår skoltid. Alla bidrar med sin pusselbit, helheten klarnar, vi är varandras minne! Och backar upp varann i nuet, därtill!

I morgon väntar mera manus, och i veckan ska dottern, herr O och mommen kryssa till Stockholm. Liten paus från båda författarnas skrivande, ett hopp ut ur ekorrhjulet. Det vill man unna sig. Sen tar man nya tag igen.

Söndag är alltid vila och matlagning – och ännu en middag på balkongen förunnades oss ! Varmt innanför balkongglasen – men de japanska lönnarna har antagit härlig ruska – höstkulör!

Britain at its best

Det har rests på vetenskapsfestival i veckan, minsann. British Science Festival, sedan 1831 (imagine!) ordnad på någon ort i landet gick detta år av stapeln vid University of Warwick i Coventry. Maken har med kolleger och elever bevistat dessa festivaler ett flertal gånger, hakade på denna gång – hans sista år som lärare.

Det formidabla är att när du väl rest till ort och ställe är allt gratis, inga deltagaravgifter uppbärs, och gratis busskort för alla dagar får du också. Gäller bara att på nätet reservera sin plats på föreläsningarna och rusa runt från event till event allt vad du orkar.

Gänget nedan tog ut allt av det erbjudna. Vilken kunskapstörst, vilken nyfikenhet!

Jag då – pensionerade humanisten? I publiken satt folk i alla åldrar. Själv var jag något utanför min egen kunskapsbubbla – men det är inte så dumt att ta ett nytt perspektiv emellanåt: det blev DNA-analys, kreditkortsanvändande, Neutrinos, Smart cities, Crowd movements och Brexit, bland annat. Under Neutrinos somnade jag in ett litet slag … men annars var jag med i spelet.

Coventry, häftigt bombat hösten 1940 erbjöd några välbevarade miljöer kring den förstörda katedralen. Den nya katedralen sida vid sida med ruinen inbjöd på ett sympatiskt sätt alla att komma in.

Bara några veckor efter de förödande bombardemangen hade kyrkan i Coventry satt igång med att predika fredens, förlåtelsens och försoningens budskap. Det blev som man sade katedralens ”heartbeat”. Varje dag klockan 12 läses i den nya katedralen ”The Litany of Reconciliation” där församlingen får falla in med ”Father forgive” efter varje bönemoment. Hade den osannolika turen att vara i kyrkan prick 12 – för inte hade jag ju hört om den fina ceremonin förr.

En annan kyrklig detalj som åter imponerade var de trevliga lekhörnorna för barnen som finns i alla kyrkor. Nedan en i Holy Trinity Church i Stratford-upon-Avon. I andra ändan av kyrkan är William Shakespeare med familj begravd, på paradplats i koret.

Stratford-upon-Avon har alltid hört till mina drömmål, staden kunde definitivt ägnas ett grundligare besök. Men också denna gång hann vi med både introduktion i skaldens liv, vandring längs floden och lite shopping.

Och eleverna insisterade på Peter Rabbit fotot nedan:

Vet inte varför jag denna gång lockades beställa ham, eggs and chips portioner flera gånger. Nånting i den maten passar långa stadspromenader och konferenssittande.

Ja, så är vi hemma igen och fortsätter följandet av Brexit-processen utifrån. Föreläsningen Brexit – a fairer future gav inte mycket hopp. Undrar hur det Britain man besöker nästa år (yes the family has plans) ser ut.

Man hoppas inga samhällsförändringar kan ta kål på det fina jag gladde mig åt denna gång.

Titta vad eleverna uppmärksammade lärarna med som avslutning på resan: chokladfigurer med spritsad dedikation. Loket ”Leif 💙” värmde den gamle pedagogens hjärta. Liksom också förslaget att fysikläraren som pensionär skulle haka på skolresorna. Eller rent av ordna en resa till CERN sin sista termin i tjänst. ”Vi kan ju åka på sportlovet”!

Ack ljuvliga ungdomar.

Upp och ner och hit och dit

Usch i morgon ska vi upp vid fyrasnåret. Färden till British Science Festival i Coventry ska anträdas, makens sista resa i skolsammanhang. Nästa år blir det pension för honom också. Han tyckte jag skulle haka på, jag har ju rest med honom på skolresor förr, men nu är det ett tag sedan.

Vi har packat och radat krukväxter i vattentråg så de klarar vår frånvaro, vi har checkat in och beställt taxi. Nu väntar en natt av orolig sömn, men man kanske kan ta sig en lur på flyget sen.

Blir skoj att komma till England igen, särskilt när Stratford-upon-Avon också står på programmet. Dit har jag alltid önskar komma. Sen ska man åhöra föreläsningar också, man har kunnat välja själv. Rätt mycket naturvetenskap, men ”Brexit – a fairer future” har jag bokat in mig på i alla fall. Den föreläsningen måtte ha ändrat innehåll några varv sen temat sattes in i programmet nån gång i våras. Fast kanske det är en övertygad brexitör som talar – intressant såviså.

Jag är väldigt ledsen över hela Brexit-processen och det är ju en stor del av våra värdar också. Det känns lite mysko att åka till öriket just denna höst. Lite vemodigt på nåt vis.

Ska i alla fall besöka mina favoritbutiker, lunchstället Pret a Manger och underbara Cath Kidston som jag redan hoppas har fått in årets julkalendrar. Och en mjuk pyjamas åt lilla O och nåt åt storasystrarna. Annars tassar jag väl bara runt efter maken med kolleger och de 18 gymnasisterna.

Paraplyer har vi med, naturligtvis.

Nej nu är dags att lägga huvudet på kudden. Det har blivit så mörkt om kvällarna.

När vi kommer hem ska jag göra en ny tur till källaren och söka fram lite leksaker åt O. I systrarnas gamla låda finns babydockor, duplo-klossar och en leksaksservis. Och telefonen nedan, men den stiftade O ren bekantskap med och det blev stora skälvan och strittande tårar. Det var ett förskräckligt skräll i den dosan, nämligen – den får nog gå vidare till lopptorget!

Börja städa ordentligt knutarna hinner jag inte förrän festboken är mig ur händerna. Egentligen är det skönt med en liten paus i det knoget.

Men att stiga upp klockan fyra – det är nog inget för en pensionär som fått in vanan att stiga upp vid niosnåret!

Seniorernas höst

Här sitter vi 13.00 på dagen vid frukostbordet maken och jag. Lite hängiga och småflunssiga, den här värmeböljan gillar jag inte heller. Snart får vi väl börja förbereda lunch-middagen.

September, äntligen, och nu vill jag ha höst.

Veckan som gick var igen innehållsrik. Mycket jag håller på med nu har ”seniorer” som förtecken. Så åkte Svenska litteratursällskapets seniorer på utfärd till Borgå i måndags. Femton seniorer bänkade sig i minibussen med sikte på Diktarhemmet många av oss besökt förr. Då beboddes huset av Lars Huldén och senare Christer Kihlman. Nu är det underbara Ulla-Lena Lundberg som satt sin prägel på det stora huset. Allt var liksom luftigare, tyckte jag, med små fina personliga arrangemang av prydnader – och ny konst därtill – den läckra Åke Hellman-Venusen som hänger ovanför kaffebordet med sju sorters kakor, t.ex.!

Ulla-Lena är underbar på att guida runt, men hon ville att också vi gäster skulle berätta lite om vad vi sysslat med i våra dagar på SLS. Arkivarierna, bibliotekarierna, receptionisterna, kommunikationsfolket, kanslifolket, de som jobbat på Sarvlax gård och forna VD:n – vi är en brokig skara. Många med långa tjänstgöringar. Nu hänger vi ihop som SLS seniorer – som träffas under en utfärd varje år.

Väldigt trevligt var det – kultur, mat och dryck i smaklig kompott, Valle Rosenberg-utställningen på museet efterföljdes av delikat lunch på Sicapelle, den gäddfärsen gick inte av för hackor …

Sen följde i veckan de dagar då jag umgås med barnbarnen, S dyker upp en stund på väg till sin konstklubb på tisdag och O behöver sällskap på onsdag när mor spelar in podd på YLE. O överraskar varje vecka med nya konster och man får verkligen hålla ögonen uppe!

Sopplunch på Café Menita här i Sökö blev det på torsdag i sällskap med dottern och O. Man måste understöda de lokala företagen – den unga kafé-ägarinnan har verkligen toppklass på sina produkter. Och en rolig liten lekhörna där O kan underhålla sig.

Att åka in till hufvudstaden hör inte till vanligheterna i min vardag nuförtiden. Men när det tidigt i våras aviserades att The English Concert & Choir skulle framföra Händels Messias i Musikhuset var jag av nån anledning påpasslig och bokade biljetter. Tur det, för en finare tolkning av verket lär jag inte i mina dagar få uppleva! Det vittnade också recensionerna i dagstidningarna om, ”ilmestyksenomaista” utropade Helsingin Sanomat, ”suveränt framfört”, tjoade Hufvudstadsbladet.

Så senioren går på i ullstrumporna. Nästa vecka ska jag agera barnvakt på en prisbelöningslunch och på torsdag börjar något nytt, kören Vox Seniora!

Jag glömde påpeka att jag faktiskt jobbar flera timmar om dagen som vetenskapsförfattare också. Redaktör Heddi och jag har nu kommit fram till Stora finlandssvenska festbokens slutkapitel, ”Traditioner vid livets slut”. Mycket att åtgärda där! Boken har redan fått en fabulöst fin pärm designad av grafiker Antti, så det syns ljus i tunneln!

Det är som alla seniorer bedyrar – hur hann man nånsin förvärvsarbeta?