Här sitter vi 13.00 på dagen vid frukostbordet maken och jag. Lite hängiga och småflunssiga, den här värmeböljan gillar jag inte heller. Snart får vi väl börja förbereda lunch-middagen.

September, äntligen, och nu vill jag ha höst.

Veckan som gick var igen innehållsrik. Mycket jag håller på med nu har ”seniorer” som förtecken. Så åkte Svenska litteratursällskapets seniorer på utfärd till Borgå i måndags. Femton seniorer bänkade sig i minibussen med sikte på Diktarhemmet många av oss besökt förr. Då beboddes huset av Lars Huldén och senare Christer Kihlman. Nu är det underbara Ulla-Lena Lundberg som satt sin prägel på det stora huset. Allt var liksom luftigare, tyckte jag, med små fina personliga arrangemang av prydnader – och ny konst därtill – den läckra Åke Hellman-Venusen som hänger ovanför kaffebordet med sju sorters kakor, t.ex.!

Ulla-Lena är underbar på att guida runt, men hon ville att också vi gäster skulle berätta lite om vad vi sysslat med i våra dagar på SLS. Arkivarierna, bibliotekarierna, receptionisterna, kommunikationsfolket, kanslifolket, de som jobbat på Sarvlax gård och forna VD:n – vi är en brokig skara. Många med långa tjänstgöringar. Nu hänger vi ihop som SLS seniorer – som träffas under en utfärd varje år.

Väldigt trevligt var det – kultur, mat och dryck i smaklig kompott, Valle Rosenberg-utställningen på museet efterföljdes av delikat lunch på Sicapelle, den gäddfärsen gick inte av för hackor …

Sen följde i veckan de dagar då jag umgås med barnbarnen, S dyker upp en stund på väg till sin konstklubb på tisdag och O behöver sällskap på onsdag när mor spelar in podd på YLE. O överraskar varje vecka med nya konster och man får verkligen hålla ögonen uppe!

Sopplunch på Café Menita här i Sökö blev det på torsdag i sällskap med dottern och O. Man måste understöda de lokala företagen – den unga kafé-ägarinnan har verkligen toppklass på sina produkter. Och en rolig liten lekhörna där O kan underhålla sig.

Att åka in till hufvudstaden hör inte till vanligheterna i min vardag nuförtiden. Men när det tidigt i våras aviserades att The English Concert & Choir skulle framföra Händels Messias i Musikhuset var jag av nån anledning påpasslig och bokade biljetter. Tur det, för en finare tolkning av verket lär jag inte i mina dagar få uppleva! Det vittnade också recensionerna i dagstidningarna om, ”ilmestyksenomaista” utropade Helsingin Sanomat, ”suveränt framfört”, tjoade Hufvudstadsbladet.

Så senioren går på i ullstrumporna. Nästa vecka ska jag agera barnvakt på en prisbelöningslunch och på torsdag börjar något nytt, kören Vox Seniora!

Jag glömde påpeka att jag faktiskt jobbar flera timmar om dagen som vetenskapsförfattare också. Redaktör Heddi och jag har nu kommit fram till Stora finlandssvenska festbokens slutkapitel, ”Traditioner vid livets slut”. Mycket att åtgärda där! Boken har redan fått en fabulöst fin pärm designad av grafiker Antti, så det syns ljus i tunneln!

Det är som alla seniorer bedyrar – hur hann man nånsin förvärvsarbeta?

Annonser