Usch i morgon ska vi upp vid fyrasnåret. Färden till British Science Festival i Coventry ska anträdas, makens sista resa i skolsammanhang. Nästa år blir det pension för honom också. Han tyckte jag skulle haka på, jag har ju rest med honom på skolresor förr, men nu är det ett tag sedan.

Vi har packat och radat krukväxter i vattentråg så de klarar vår frånvaro, vi har checkat in och beställt taxi. Nu väntar en natt av orolig sömn, men man kanske kan ta sig en lur på flyget sen.

Blir skoj att komma till England igen, särskilt när Stratford-upon-Avon också står på programmet. Dit har jag alltid önskar komma. Sen ska man åhöra föreläsningar också, man har kunnat välja själv. Rätt mycket naturvetenskap, men ”Brexit – a fairer future” har jag bokat in mig på i alla fall. Den föreläsningen måtte ha ändrat innehåll några varv sen temat sattes in i programmet nån gång i våras. Fast kanske det är en övertygad brexitör som talar – intressant såviså.

Jag är väldigt ledsen över hela Brexit-processen och det är ju en stor del av våra värdar också. Det känns lite mysko att åka till öriket just denna höst. Lite vemodigt på nåt vis.

Ska i alla fall besöka mina favoritbutiker, lunchstället Pret a Manger och underbara Cath Kidston som jag redan hoppas har fått in årets julkalendrar. Och en mjuk pyjamas åt lilla O och nåt åt storasystrarna. Annars tassar jag väl bara runt efter maken med kolleger och de 18 gymnasisterna.

Paraplyer har vi med, naturligtvis.

Nej nu är dags att lägga huvudet på kudden. Det har blivit så mörkt om kvällarna.

När vi kommer hem ska jag göra en ny tur till källaren och söka fram lite leksaker åt O. I systrarnas gamla låda finns babydockor, duplo-klossar och en leksaksservis. Och telefonen nedan, men den stiftade O ren bekantskap med och det blev stora skälvan och strittande tårar. Det var ett förskräckligt skräll i den dosan, nämligen – den får nog gå vidare till lopptorget!

Börja städa ordentligt knutarna hinner jag inte förrän festboken är mig ur händerna. Egentligen är det skönt med en liten paus i det knoget.

Men att stiga upp klockan fyra – det är nog inget för en pensionär som fått in vanan att stiga upp vid niosnåret!