Augusti månad sniglar sig alltid fram, tycker jag. Men september! Knappt är vi inne i starten så kommer månadens sista dagar! Underligt!

Höstdagjämningen har vi nått i morgon, ser jag i almanackan på väggen. Mammas födelsedag 21.9 är redan överstånden. Fortfarande en märkesdag – och nu får man minnas att min relation till mor inte var okomplicerad. På gamla dagar har jag emellertid börjat fundera över ”varför hon var som hon var”. Se de ljusa sidorna, ha en försonlig syn på alltihop. Så jag firar med att söka fram foton och glada hågkomster!

Det hör ihop med mitt credo för ålderdomen: försök fokusera på det ljusa! Och: håll inte tyst en sekund om du tycker något varit bra! Positiv feedback ska ut strax och genast! Tycker du något inte varit så upplyftande: håll tyst! Det vill säga om inte nån annan farit illa av det hela. Då gäller regel ett: håll inte tyst en sekund! Upp till försvar!

Lite klokskap vill man ju försöka prestera när liv drar mot höst!

Åter har veckan dominerats av det vanliga: arbete med manuset till Stora finlandssvenska festboken och umgänge med söta barnbarnen. Träff med klasskamraterna, Bullgummorna kallade, piggade upp lördagskvällen. Skratt förlänger livet, sägs det, en bit livslängd till förvärvade vi säkert efter gårdagens middag. Roligt att se hur vi tillsammans skapar bilden av det förgångna, vår skoltid. Alla bidrar med sin pusselbit, helheten klarnar, vi är varandras minne! Och backar upp varann i nuet, därtill!

I morgon väntar mera manus, och i veckan ska dottern, herr O och mommen kryssa till Stockholm. Liten paus från båda författarnas skrivande, ett hopp ut ur ekorrhjulet. Det vill man unna sig. Sen tar man nya tag igen.

Söndag är alltid vila och matlagning – och ännu en middag på balkongen förunnades oss ! Varmt innanför balkongglasen – men de japanska lönnarna har antagit härlig ruska – höstkulör!