Kära, kära höst

Maken snusar i rummet bredvid. Jag har just satt igång diskmaskinen efter söndagens måltid. Det blev ett mer invecklat koncept än vanligt. Följer olika upplägg på nätet – det som lockade i veckan var en parmesanpannacotta med täcke av olika grönsaker, lövbiffsrullader med pressad potatis och vaniljglass med goda tjinuskisåsen maken fick som tuliainen från Paris (dottern och stora barnbarnen T och S) , med tranbär och läckra söta kex som tilltugg,

Vi fick en fin flaska champagne av Paris-resenärerna också och jag hade en flaska Amarone i gömman. Det blev fest!

Ute slaskar det – ja snöar lite rentav.

En sväng till pensionärsboendet med karamellhåvor blev det också. Tur det för svärmor hade endast två Fazers bästa kvar. De blandade karamellerna har blivit hennes livselixir – det hon säger förgyller vardagen.

Svärmor var lite klarare i dag, hon gladde sig år foton av barnbarnsbarnen jag visade och uttryckte glädje över allt Kristinagården – hennes nuvarande hem – erbjöd.

Nu börjat ny vecka med allehanda! Jag är vid gott mod, men det faktum att jag på fredag hamnade i ett oväntat och tråkigt gräl fördunklar min tillvaro. Jag grälar mycket sällan – men när tankar i mitt innersta attackeras gör jag det – som en tiger och ett lejon (enligt utsago av en som bevittnade dispyten).

Senast var det i kyrkliga sammanhang – fem år sedan – nu gällde det min – och många andras – vetenskapliga identitet. Som vanligt stod jag solo på barrikaderna – mitt öde, tydligen.

Men söndagsmiddagen var god, snart nalkas juletider och hoppeligen blir mitt sista bokverk, anknutet till det vetenskapliga sällskapet jag gett en stor del av mitt liv, men som ändock inte så värst extumerar mig, småningom klart och kan anses vara ute ur mitt liv!!

Ljus i tunneln!

Välkommen november!

Oktoberfest

Den rubriken betyder i vår familj något annat än den tyska ölfestivalen. Oktober tenderar bli en evenemangfylld månad, med skolornas höstlov och Helsingfors bokmässa som huvudpunkter. Och annat roligt är på gång också, första gången deltog nu T i Operation Dagsverke och O hoppade på församlingens småbarnsgrupp Sång och lek.

Dagsverkesinsamlingen tycks ha startat i Finland 1967, Wikipedar jag fram och det var under de första åren mommen deltog – bland annat med att städa hemma hos far – i sällskap med klasskamraten Paula – minns du det?

T hade valt att komma hem och agera hushållerska åt mommen. Hon tillredde lunch åt hela familjen och hjälpte till med att se efter lilla O. Mamma satt och skrev på närbiblioteket, S och mofa kom farande hem lagom till lunch. Och lunchen gick inte av för hackor! Vi serverades mustig grönsakssoppa – lagad från grunden – och scones som smalt i munnen. Därtill svepte T ihop en smarrig pannkaka. Mommen och O kunde bara sitta och titta beundrande på kockens kompetenta framfart i köket.

Skolan hade valt att understöda WWF detta år. Roligt att detta projekt håller i sig.

Dagen innan testade mommen och O församlingens lekgrupp i kapellet ett stenkast bort. Första besöket gav mersmak! En liten sångstund följdes av fri lek med ett berg av spännande nya leksaker. Det serverades kaffe med dopp åt mammorna och mommen. En sån här grupp hade jag verkligen varit betjänt av för 39 år sen, men det är ju skoj att få vara med nu i annan roll.

Höstlov följde med Paris-resa för flickorna och mamma. O, far, mofa och mommen höll ställningarna hemma. Och nu drar Bokmässan igång med sina arrangemang, gäller att hålla tungan rätt i mun när man navigerar i almanackan.

Och jo, vi har ren börjat köpa julkalendrar och jultidningar. Jag hör det dova mullret från de läsare som tycker att det är väl tidigt. Julstart var det på Ikea också och i Paris hade man plockat fram pyntet på varuhusen.

Äntligen – tycker jag!

En speciell godsak förgyllde också Dagsverkes-lunchen – nämligen det fina choklad-loket mofa förärades av eleverna som tack för studieresan till Coventry i september. Efter att nogsamt ha fotograferingsdokumenterat den fina produkten åt vi upp den i ett nafs!

Evenemang på evenemang

Fredag igen – och Tomas Ek i morgonradion. Han ska i princip ta emot evenemangstips, men en och annan inringare vill bara prata om nånting random, höra en annan röst, kanske. Tomas hanterar samtalen skickligt och lotsar vänligt iväg diskussionerna mot ett slut.

Finlandssvensk vardagsmorgon. I övrigt aviseras i sändningen tiotals evenemang på olika håll. Det är imponerande hur mycket folk ordnar och ställer till. Man blir helt matt inför rapporteringen.

Mommen Ekrem har igen betat av veckans evenemang, nu återstår bara kulturdelen med Cranach-utställning i eftermiddag och Tjehovs Måsen på Nationalteatern i morgon.

Varje dag i veckan har åter haft sina programpunkter. På måndag var det intervju om skolfesttraditioner för Utbildningsverket, tisdag lunch på lokala caféet Menita där E, O och jag försöker dinera så ofta vi kan – vore trist om det härliga upplägget inte skulle bära sig – stans bästa soppor och nybakat bröd! Sen var det ren dags för barnbarnet S korta besök i väntan på att konstskolans lektion inleds. Vi brukar hinna med lite nyhetsutbyte om livet i Storängens skola, kanske genomgång av nån läxa och ett parti kortspel, Klöver 7 blev det denna gång.

Onsdag är dotterns podd-inspelningsdag – då blir det umgänge med O som varje vecka lärt sig nya konster och denna vecka fått två nya tänder! Försöker promenera vad jag hinner och det går ju bra med barnvagnen. Tycker faktiskt (peppar, peppar) knäna är lite bättre nu, umgänge med en tiomånaders gosse medför ju också vardagsmotion på andra sätt.

Igår besökte O och jag – medan mor klippte håret – biblioteket Ode, barnhörnan i tredje våningen. Ett tjugotal barnvagnar stod parkerade kring lekplatsen där en mängd småttingar kröp omkring mellan mödrar och fäder som satt och umgicks på den mjuka mattan. Vilken härlig plats Ode är – en sån ruljans bland bokhyllorna! O tog sig ett mellanmål och kröp sen vidare i den nya spännande miljön.

Körövning blev det ännu på eftermiddagen. Julsånger på gång. Första glöggmuggen avsmakades också i veckan och en adventskalender jag beställt från London anlände – levererad ända till dörren.

Paus i bokförfattandet var det denna vecka, faktiskt. Så jag hann röja lite hemma också.

Nu har Tomas Ek satt på musik för att kunna dra andan lite inför nästa telefonsamtal. Sista kaffeslurken är uppdrucken. Några böcker av nobelpristagaren Olga Tokarczuk är beställda till närbiblioteket. Klockan drar mot halv tolv.

Ingen paus mellan frukost och lunch i pensionärens tillvaro. Det kallar jag lyx!

Risk för snö: 10 %

Sex månader har jag varit pensionerad nu, ett halvt år, tänka sig. När jag gick på semester inför pensionen var det vårvinter och nu aviseras igen frost och kyla. Tre grader ”varmt” därute.

Själv sitter jag inne i kaffedoftande köket, klockan är 10.45. Klockan tickar, i övrigt är det tyst i huset. En av dygnets favoritstunder, plockar fram manus, svarar på mail, kollar FB.

Jag har vissa engagemang nästa vecka som kräver förberedelse också – ska t.ex. spela in en intervju om penkistraditioner för Svenska enheten för bildningsväsendet – namnet på inrättningen var betydligt längre än så, och det lät angeläget att också den traditionsvetenskapliga aspekten tas upp i deras planering.

Men det kräver lite ”tänka till” och det är inte mitt forte just nu. Det känns jobbigt att Stora finlandssvenska festboken antagligen kommer att föra med sig en del kringuppdrag, intervjuer med kvistiga frågor, föredrag, uppträdanden.

Jag som – fast det kanske inte syns genast – eller – är en osäker och blyg person är inte nervös att uppträda. Då har jag en roll och en plats och ett uppdrag. Det är värre med nya sociala sammanhang (det tycks jag ha bloggat om ren 2013, märker jag, då rubricerat ”En blyg mormor”).

Nej, det som nu oroar mig är att tanken inte löper, att jag inget vettigt mer har att säga, att mina formuleringar slirar ut – att det hela spretar och inte håller ihop.

Vid olika möten med nypensionerade människor märker jag att vi befinner oss i ett identitetvirrvarr som alla tacklar olika. Endel drar sig för att plocka fram pensionärskortet, andra tycker pensionärsföreningar låter förskräckligt – ett sammanhang för betydligt äldre människor, med helt annorlunda liv. Endel längtar tillbaka till sin yrkesverksamma vardag, andra (som jag) har med hull och hår kastat sig in i en annorlunda tidsanvändning.

Men alla har vi tid – hoppeligen GOD TID som pensionärsförbundets tidning heter – att förfoga över. Och grunnar över hur den ska förvaltas bäst.

Så sånt funderar jag över just nu, ensam eller tillsammans med andra. När jag inte tillbringar kvalitetstid med barnbarnen, sjunger eller ligger raklång på sängen och läser Kyrkpressen och Hemmets veckotidning. Eller redigerar festbok, bevars.

God tid – jomen visst.

Risk för snö: 10 %. Jag tar fram varma vinterrocken, tror jag. Ska iväg till affärsemporiet Det stora äpplet och se Downton Abbey.

Några euro billigare med pensionärskortet är det! Jag älskar mitt kort – och att jag kan gå på bio mitt på dagen!