Sex månader har jag varit pensionerad nu, ett halvt år, tänka sig. När jag gick på semester inför pensionen var det vårvinter och nu aviseras igen frost och kyla. Tre grader ”varmt” därute.

Själv sitter jag inne i kaffedoftande köket, klockan är 10.45. Klockan tickar, i övrigt är det tyst i huset. En av dygnets favoritstunder, plockar fram manus, svarar på mail, kollar FB.

Jag har vissa engagemang nästa vecka som kräver förberedelse också – ska t.ex. spela in en intervju om penkistraditioner för Svenska enheten för bildningsväsendet – namnet på inrättningen var betydligt längre än så, och det lät angeläget att också den traditionsvetenskapliga aspekten tas upp i deras planering.

Men det kräver lite ”tänka till” och det är inte mitt forte just nu. Det känns jobbigt att Stora finlandssvenska festboken antagligen kommer att föra med sig en del kringuppdrag, intervjuer med kvistiga frågor, föredrag, uppträdanden.

Jag som – fast det kanske inte syns genast – eller – är en osäker och blyg person är inte nervös att uppträda. Då har jag en roll och en plats och ett uppdrag. Det är värre med nya sociala sammanhang (det tycks jag ha bloggat om ren 2013, märker jag, då rubricerat ”En blyg mormor”).

Nej, det som nu oroar mig är att tanken inte löper, att jag inget vettigt mer har att säga, att mina formuleringar slirar ut – att det hela spretar och inte håller ihop.

Vid olika möten med nypensionerade människor märker jag att vi befinner oss i ett identitetvirrvarr som alla tacklar olika. Endel drar sig för att plocka fram pensionärskortet, andra tycker pensionärsföreningar låter förskräckligt – ett sammanhang för betydligt äldre människor, med helt annorlunda liv. Endel längtar tillbaka till sin yrkesverksamma vardag, andra (som jag) har med hull och hår kastat sig in i en annorlunda tidsanvändning.

Men alla har vi tid – hoppeligen GOD TID som pensionärsförbundets tidning heter – att förfoga över. Och grunnar över hur den ska förvaltas bäst.

Så sånt funderar jag över just nu, ensam eller tillsammans med andra. När jag inte tillbringar kvalitetstid med barnbarnen, sjunger eller ligger raklång på sängen och läser Kyrkpressen och Hemmets veckotidning. Eller redigerar festbok, bevars.

God tid – jomen visst.

Risk för snö: 10 %. Jag tar fram varma vinterrocken, tror jag. Ska iväg till affärsemporiet Det stora äpplet och se Downton Abbey.

Några euro billigare med pensionärskortet är det! Jag älskar mitt kort – och att jag kan gå på bio mitt på dagen!