Bokhögar

Maken har tassat iväg på sin sista julfest med stadens gymnasielärare. I dag fick han sin pensionsansökan godkänd och har alltså en termin arbete kvar. Jag har ju redan i åtta månaders tid glatt mig åt frihetens vindar, men det kan bli lite svårare för den som fortfarande är hängiven i sitt värv.

Men hemma väntar bokhögarna, så ingen fara! Såhär ser makens bokhög ut just nu, den svajar på vardagsrumsbordet:

Min hög ligger i och kring en korg bredvid sängen, i dag ser den ut så här:

Längst fram ståtar några nyförvärv. På de för årstiden obligatoriska glossiga brittiska magasinen vilar biografin över Selma Lagerlöf. Den är så tjock och så mycket beställd på biblioteket att jag beslöt mig för att ge mig den till julklapp. Ett annat beslut fattade jag i samma veva: den stora bokhandeln i stadens centrum ska härefter bli mitt inköpsställe – inte nätservicen jag använt mycket under senare år. Vill jag att Akademen, som handeln kärleksfullt kallas, ska klara skivan får jag allt koncentrera mina inköp dit och inte bara oja mig över bokhandlarnas död. Jag vill också på detta sätt markera att jag tycker affären denna höst har börjat likna sitt forna ståtliga jag. Det är ruljans, det är välfyllda hyllor, något har skett.

När Selma är studerad är min plan att läsa hennes produktion, den står i rad, ärvd av mor. Flera tips till återläsningar – och nya bokråd – har jag fått i Sara Danius essäbok ”Husmoderns död och andra texter” som jag nappade med mig i Stockholm häromveckan. Där kommenterar den skickliga, så hjärtlöst tidigt döda, skribenten många vänner från min intellektuella ungdom (som i något skede kraschade in i väggen). Det pirrar i en – och bibliotekens utmärkta beställningsservice levererar allt nästan till hemtrappan här i Sökö.

Och sen har jag deckarna förstås, och de tjocka romanerna man plägar kalla ”underhållningslitteratur”, men som är så mycket mer, vänner och livräddare i många fall. Och sen alla kristna skribenter, nej jag kan inte börja rada upp allt.

Men en stor glädje är korgen med sitt växlande innehåll. Jag läser mest innan jag ska sova, en intensiv timme, ungefär, ett stycke ur många olika böcker varje kväll. Ofta på tre språk omvartannat.

Innehållet i makens bokhög är tyvärr för det mesta fullkomligt obegripligt för mig, men delar av den översta volymen denna gång, Johan Frostegårds ”Nästan allt om människan”, tyckte han jag delvis kunde ha glädje av att läsa. Så den får flytta över i min korg vad det lider.

Och maken – när och var läser han? Ja, mycket mer än jag för det första – och oftast ute på balkongen med pannlampa på hjässan och cigarr eller pipa i handen. Muminpappa-stuk. På bilden nedan sitter han och läser i december för ett år sedan.

Vilket påminner mig om att lillajulgranen ska klädas i morgon!

Fröjdefull första advent!

På tröskeln till advent

Kolmörkt ute, det varnas för halka på vägarna. Poststrejken får ingen lösning. Allehanda, i vissa fall dramatiskt svåra, besvär för stora mängder människor som reser, handlar och planerar.

I centrum av alltihop 700 personer som försatts i en omöjlig ekonomisk situation, ett läge ingen får lämnas ensam i. Hur någon medvetet kan planera en sådan framtid för sina medmänniskor kan jag inte förstå. Ondska är det att vara så likgiltig för nästan.

Solidaritet, det gamla fina ordet är alltså det som gäller. Fast allt börjar anta galenskapsproportioner.

I dag är det tisdag och O och mommen ska gå till församlingens Sång och lek-klubb. Sen lunch på lokala Café Menita. Och ikväll vankas Konst och designkväll, i morgon blir det umgänge med O när mamma jobbar, sen torsdag med kristlig lunchträff och sen följer veckoslutet med olika julrelaterade evenemang.

Veckorna rusar iväg och städa hinner jag sannerligen inte med. Man borde kanske baka skärgårdslimpor till jul redan – men jag har ju inte kommit mig för att frosta av frysen …

Dygnet verkat ha mycket färre timmar nu när man är pensionär. Och städning är inte första prioritet just nu. Maken är en flitig dammsugare, det får räcka.

”Underkylt duggregn”, varnar radions väderrapport. Blir det dags för dom nya Ice bugs- arna jag köpte i veckan, på dotterns stränga anmodan?

Hosianna i helgen, det ljusnar!

Önskar att postgänget kunde få ställa in sig på julplanering i frid och ro nu. Med vettiga avtal och människovärdet i behåll.

Sen vore det ju skoj att sända julkort också. Förstås.

Kom till skott före gravölet!

Maken och jag har i helgen kryssat till Stockholm tillsammans med fysiker och kemister, folk av olika ålder tillhörande de nämnda vetenskapernas samfund. Maken har deltagit i dessa sammankomster regelbundet och ville att jag nu när hans pensionstid nalkas skulle ta del av upplägget.

Så jag hakade på, lyssnade på föreläsningar och iakttog det hela. Det är bra att komma ut ur sin egen kunskapsbubbla, det har jag fattat länge sen. Man får en ödmjukhet inför människans kunnande och tänkande, och jo – nu och då förstår man en del också. Småningom blir man kunnigare själv!

Många frågade maken vad han tänker hitta på nästa höst då han gått i pension. Och riktigt många gav honom feedback, tack för hjälp, stöd och samarbete under gångna år.

Han blev väldigt rörd och till sig. Jag kunde bara konstatera att det var toppen att de kom med dessa vänliga kommentarer nu – och inte vid gravölet då de positiva omdömena vanligen formuleras.

En bra sak att minnas för en själv: tacka nu – det kanske inte blir något ”sen”.

En fin resa var det – med vissa nya drag. När vi återkom från vår promenad i Stockholm och som kryssningsresenärer skulle återvända till båten ställdes vi inför en fullfjädrad säkerhetskontroll. Maken blev i den vevan av med universalverktyget han alltid bär med sig. Ingen hade vid embarkeringen i Helsingfors märkt att han hade en kniv med sig i detta verktyg, men nu konfiskerades föremålet och kunde utlösas först tio minuter före ankomst till Helsingfors.

Är det dåden i Malmö som är orsaken till den stränga kontrollen? Vi är givetvis helt för den – även om vi tycker det varit bra att i förväg informeras om den intensifierade granskningen.

Nå, storartade måltider och kaffepauser blev det under dagarnas lopp. Och säkert mycket att ta till sig för yrkesfolket. Också jag blev klokare t.ex. beträffande mangan-halten i blåbär, väderprognoser och friktion på superhydrofoba ytor.

Det ni!!

När man konferensar behövs både salt och sött regelbundet och kaffe och te på! Viking Line levererade flott!

Koll på förståndet

Ugh, det är måndag och skruttigt på olika vis. Diskmaskinen tömmer inte ut vattnet (jo, alla filter är kollade) så det blir att vänta på service hela dagen. Inte fick jag beställt tid för influensavaccinering heller, bokningssystemet ligger nere för reparation det också.

Bildförslagen till Stora festboken fick jag ändå inskickade och några räkningar betalade. Sen piggade jag upp mig med senaste avsnittet av Solsidan.

Helgen tillbringades inomhus, både maken och jag hade mycket att göra och det var usligt väder. Farsdagsuppvaktning blev det, T hade bakat läckra sirapskakor, S målat ett kort och lilla O viftade med en flagga med texten HURRA! Livfullt var det!

När deputationen dragit vidare lagade far i huset middag: fransk löksoppa och grekisk köttfärs blev det. Samt som seden bjuder, frågesporten Duell i HBL till startbubblet.

Vi är heltända på olika quizar i detta hus. Duellen på söndag – då är det jag som svarar, YLES: aktualitetstest på fredag – då är det maken som svarar. Däremellan blir det Dagens nyheters språktest, historiska test och nyhetsfrågesporter från svenska medier – samt alla enkäter som förmedlas via FB – på sistone har det gällt Guy Fawkes-night, Svenska dagen, fars dags historia, Berlinmuren … En del saker är helt självklara – men i nästan varje enkät finns nånting nytt, nåt ingendera av oss haft koll på.

Minnet och kunskapen tränas samtidigt som det är nöjsamt! En liten ritual är det också – att strukturera upp kvällen med programinslag, liksom. Att försöka hålla fyra alternativ i minnet samtidigt innan man svarar kan väl inte vara illa som träning av de mentala funktionerna. Koll på förståndet, i den mån man själv kan påverka saken.

Tradition är detta definitivt – det påmindes man om i lördags när vi såg Jesper von Hertzen (som numera hittar på frågorna i Duellen) intervjuas i Akademiska bokhandeln. I tjugo är har han nu skött frågesporten – som redan inleddes fyra år innan han tog vid.

Tänk att vi förgyllt söndagsmiddagarna med detta i ett kvartssekel snart! Det betyder ju att vi när det hela startade var lika unga som quizmakaren Jesper – och dottern E för den delen.

Tanken svindlar lite!

Måste knäppa en bild av mannen bakom vårt förträffliga söndagsnöje!

Helgstämning

Sitter i köket, småslak efter en mångsidig vecka som åter gick blixtsnabbt. Och så är vi i november, 53 dagar till julafton.

I dag var det glimrande höstväder. Jag tog en lång promenad med O i vagnen medan dottern besökte ett finskt gymnasium med prat om deckargenren. Nästan 10 km hade vi vandrat (O djupt snusande i sin mjuka respåse) när lektionen var klar.

Jag rörde mig på ställen där jag inte traskat förr, små gator i Brunakärr, man hinner långa vägar på en timme.

Sen lunchade vi på anrika restaurang White Lady – som jag faktiskt besöker andra gången denna höst. Restaurangen har en intressant historia, grundad av en kvinnoorganisation strax före olympiaden i Helsingfors 1952 – och den första restaurangen i stan där ensamma kvinnor välkomnades dinera. Mycket mer spännande finns att läsa på webbsidan.

I dag hade lunchlistan ett lite annorlunda alternativ – torsk i nässelsås. Så det åt vi.

Sen drog vi till hemstaden och styrkte oss med pepparkaksglass och kaffe på lilla italienska kaféet i Stora Äpplet.

Klockan är halv sex och det är beckmörkt ute. S är på konstklubbens Halloweenmaskerad och ska köras hem i oroliga fredagsaftonen. En matig paj har jag bakat till kvällen.

I morgon blir det besök på Sandudds begravningsplats. Mer än nånsin tycker jag medierna rapporterar om säsongens fester, både de importerade och de urgamla finska – som saligen blandas ihop. Någon enkel historia har själadagen, helgondagen, Halloween och Kekri inte heller, och festerna handlar ju om det djupaste och dunklaste i människolivet.

Sen börjar vi dra mot advent, ohjälpligen! Granngården har redan spetat upp ljusslingor i form av en julgran. Det var rentav så en gammal julvän hajade till vid åsynen.

Men allt som blänker och glimmar piggar upp, tycker jag!