Sitter i köket, småslak efter en mångsidig vecka som åter gick blixtsnabbt. Och så är vi i november, 53 dagar till julafton.

I dag var det glimrande höstväder. Jag tog en lång promenad med O i vagnen medan dottern besökte ett finskt gymnasium med prat om deckargenren. Nästan 10 km hade vi vandrat (O djupt snusande i sin mjuka respåse) när lektionen var klar.

Jag rörde mig på ställen där jag inte traskat förr, små gator i Brunakärr, man hinner långa vägar på en timme.

Sen lunchade vi på anrika restaurang White Lady – som jag faktiskt besöker andra gången denna höst. Restaurangen har en intressant historia, grundad av en kvinnoorganisation strax före olympiaden i Helsingfors 1952 – och den första restaurangen i stan där ensamma kvinnor välkomnades dinera. Mycket mer spännande finns att läsa på webbsidan.

I dag hade lunchlistan ett lite annorlunda alternativ – torsk i nässelsås. Så det åt vi.

Sen drog vi till hemstaden och styrkte oss med pepparkaksglass och kaffe på lilla italienska kaféet i Stora Äpplet.

Klockan är halv sex och det är beckmörkt ute. S är på konstklubbens Halloweenmaskerad och ska köras hem i oroliga fredagsaftonen. En matig paj har jag bakat till kvällen.

I morgon blir det besök på Sandudds begravningsplats. Mer än nånsin tycker jag medierna rapporterar om säsongens fester, både de importerade och de urgamla finska – som saligen blandas ihop. Någon enkel historia har själadagen, helgondagen, Halloween och Kekri inte heller, och festerna handlar ju om det djupaste och dunklaste i människolivet.

Sen börjar vi dra mot advent, ohjälpligen! Granngården har redan spetat upp ljusslingor i form av en julgran. Det var rentav så en gammal julvän hajade till vid åsynen.

Men allt som blänker och glimmar piggar upp, tycker jag!