Kolmörkt ute, det varnas för halka på vägarna. Poststrejken får ingen lösning. Allehanda, i vissa fall dramatiskt svåra, besvär för stora mängder människor som reser, handlar och planerar.

I centrum av alltihop 700 personer som försatts i en omöjlig ekonomisk situation, ett läge ingen får lämnas ensam i. Hur någon medvetet kan planera en sådan framtid för sina medmänniskor kan jag inte förstå. Ondska är det att vara så likgiltig för nästan.

Solidaritet, det gamla fina ordet är alltså det som gäller. Fast allt börjar anta galenskapsproportioner.

I dag är det tisdag och O och mommen ska gå till församlingens Sång och lek-klubb. Sen lunch på lokala Café Menita. Och ikväll vankas Konst och designkväll, i morgon blir det umgänge med O när mamma jobbar, sen torsdag med kristlig lunchträff och sen följer veckoslutet med olika julrelaterade evenemang.

Veckorna rusar iväg och städa hinner jag sannerligen inte med. Man borde kanske baka skärgårdslimpor till jul redan – men jag har ju inte kommit mig för att frosta av frysen …

Dygnet verkat ha mycket färre timmar nu när man är pensionär. Och städning är inte första prioritet just nu. Maken är en flitig dammsugare, det får räcka.

”Underkylt duggregn”, varnar radions väderrapport. Blir det dags för dom nya Ice bugs- arna jag köpte i veckan, på dotterns stränga anmodan?

Hosianna i helgen, det ljusnar!

Önskar att postgänget kunde få ställa in sig på julplanering i frid och ro nu. Med vettiga avtal och människovärdet i behåll.

Sen vore det ju skoj att sända julkort också. Förstås.