Med sikte på Giverny!

Nyårsafton redan! Nyss satt man och klickade hjärtan till FB- vännernas julhälsningar, nu står nyårssalutationerna i turen.

Lite dåsig är jag efter en tupplur, vi är fortfarande hängiga med vår flunsa maken och jag. Han tillreder olika intressanta tapas-rätter för kvällen i köket, det skramlar lovande. Jag sitter vid paddan och tittar ut över mörkret mot Tallinn. Några glittrande fartyg glider förbi i horisonten. Klar sikt, TV-tornet blinkar, kustlinjen blänker till här och där.

2020. Ett roligt årtal att skriva. Länge sen allt möjligt – t.ex. millenieskiftet. Och länge sen jag jobbade, 9 månader sedan jag klickade ”annan orsak ut” på jobbets Timeconapparat.

Det har varit ett fint år. Många resor i olika kombinationer av familj, mycket umgänge med herr O, nu 1 år 1 månad 11 dagar. Mycket prat och skratt med stora flickorna T och S. Många trevliga träffar med gamla vänner och nya vänner.

Ett evinnerligt träl med Festboken, testamentet och eftermälet, det knoget går över årssskiftet, sen väntar den hemska processen med recensioner och omdömen. Fast jag orkar inte bry mig så mycket om sånt numera. Håll till godo, eller som man på finska säger ”ota tai jätä”. Nu är det ändå dags för nya krafter att ta över och utföra stordåden vi gamla mostrar inte mäktade med.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, den psalmen sjunger allt oftare i mig nu.

Det är spännande att se vad det ännu kan bli, som jag alltid för mig själv i morgonbönen brukar formulera det ”Gud till ära och människorna till nytta och förnöjelse”.

Se nu blev mommen riktigt högtidlig i formuleringarna.

Nå, en sak tar jag i alla fall förväntansfullt sikte på!

Jag fick nämligen denna ask i julklapp av dottern. Det första kortet talar om att vi ska bo på den gamla prästgården i Giverny! Nej, men – Giverny?! Mycket riktigt – vi ska besöka Monets trädgård på orten – min eviga dröm har varit att komma dit! I slutet av april då allt blommar! Det hela blir inte sämre av att vi också övernattar en natt på härliga Auberge Flora i Paris, det lilla hotellet med sina personliga rum, vänliga personal och läckra frukostar.

Jag tar så sikte på Giverny! Ska plugga Monet och damma av obefintliga franska glosor hela våren!

Men först en del annat – och nu börjar det dofta smaskigt från köket. Maken gör invecklade röror och rätter med tomater, dadlar, bacon, mandlar, paprikor, örter … sån mat fördriver säkert förkylningar.

Gott nytt år kära ni som läser mina små texter! Måtte ni få ett år där mycket finns att ta sikte på – i goda tecken! Måtte 2020-talet bli något bättre för hela världen.

Hu, där dög högtidligheten upp igen! Denna afton stämmer en ohjälpligt till såna tongångar!

Faktiskt helg ännu

Erfar av de digitala tidningarna att Finnkinos webbsida kraschat inför anstormningen hågade Frozen 2-tittare. Jag kan tänka mig att det är ruljans lite här och var i dag – väldigt mycket reklam om realisationer har nått en.

Vi på Sökögränden sitter hemma. Jag tänker inte öppna mitt festboksmanus i dag. Det är ju bara annandag – och egentligen ville jag besöka kyrkan som är så fint rödsmyckad martyren Stefanus till ära.

I dag orkar vi inte. Den segdragna förkylningen släpper inte – särskilt maken är febrig och matt och hängig. Som den gode lärare han är har han sparat alla sjukor till jullovet.

Julaftonen var fin hemma hos dottern, god mat, smällkarameller, barnen i full fart – och nuförtiden kan man ju lätt ta bussen hem för den går söndagstrafik på julafton.

Men väl hemma blev festdagens final inte riktigt idealisk. Maken drabbades av en allergiattack som tydligen byggts upp sakteliga av olika element – ett av dem julgranen. Julen är ju en dundercocktail av allergener. Också saker som annars är neutrala kan i kombination bidra till att det hela slår över. Han fick lägga sig – och effekterna satt i långt in på juldagen.

Jag satte på diskmaskinen – och minsann fick inte det numera nyckfulla eländet för sig att trilskas mitt i julenatten – vägrade släppa ut vatten. Det blev ösande och sköljande för hela slanten innan jag kom i säng.

Nästa morgon utförde den något uppiggade maken de manipulationer reparatör nummer 2 denna höst lärde honom. Både gubbe och maskin fungerade bra hela dagen då vi ju traditionsenligt firade S födelsedag här hos oss. Jubilarens matönskemål var chicken nuggets och pommes frites med dippsåser och ketchup.

I dag tar vi det lugnt och dukar upp lite matrester på eftermiddagen. Barnbarnen hör till de lyckliga som får avnjuta Frozen 2 på lokala biografen.

Det blir Netflix och böcker och tidningar och en rejäl tupplur.

I morgon börjar vardagen igen. Men i dag är helg!

Undrar vad som gömmer sig bakom diskmaskinens lucka när jag ska öppna den om en stund? Det lönar sig ju inte att skaffa en ny maskin nu när vi i rappet ska utsättas för rörremont och måste byta ut det mesta.

Vardagssorgerna glöm dem alla! Lättare sagt än gjort!

O gillade lilla lysande julstaden. Som förväntat!

Förväntan och förhoppningar

Dan före dan. Parkeringsplatserna överfyllda. Två timmars kö till fiskbutiken. Köpkärrorna bångnar av läckerheter. Förr – i min barndom, alltså, ja ungdom också, var julen skinka, gröt och lådor. Nu är det delikatesserna, det speciella som gäller. Inte vilken ost som helst, utan den man köar för i Hagnäshallen. Var får man de bästa patéerna? Har vi bubbel så det räcker? Portvin?

Förväntan på en sjudundrande matfest – årets bästa. Också mitt kylskåp är överfullt.

Sen förväntningarna på den egna kapaciteten – förhoppningen att den skulle stiga något i juletid: kulinariska utmaningar antas – ibland helt orealistiska. Jag förstår att jag omöjligt kunde klara av att bygga ett pepparkakshus. Och ett eventuellt knäckkok skulle för min del sluta som i Sunes jul där pappa Rudolf demolerade hela köket med sin överkokande knäckkastrull. Men en lite speciell dessert ska jag försöka framställa ikväll, där är de brända mandlarna riskfaktorn. Blir det vidbrända mandlar får jag köpa en burk glass i morgon.

Men kanske det går över förväntan?

Julen är barnens fest, mässas det ofta. Det tycker inte jag – julen är de barnsligas och de äventyrligas fest!

Fast vissa ramar måste hållas. Förväntan på den perfekta julklappen t.ex. När jag var tio år stod mitt namn på det största paketet under julgranen. Min förväntan var högt uppskruvad! Då en vävstol uppenbarade sig under emballaget fick jag uppbringa all min skådespelarkonst för att uttrycka glädje. Det var välment – det var en drömklapp – men det var gåvogivarens dröm som slagits in i paketet – inte hennes fullkomligt handarbetsskygga dotters.

Och de gånger skämtjulklapparna tagit över. Det var fruntimmerstofflor, storlek 37, inköpta i Egypten som en jul låg i paketet till maken, det var 15 kg socker i lådan som släpats upp till fjärde våningen som skoj och överdrift och parodi på julklappstraditionen. En hel del sånt en viss period av våra släktjular. Förväntan föll platt och skrattet fastnade i halsen. Ibland snorrade nån till riktigt duktigt. Tala om falska förhoppningar!

Jag öppnade just dagens post och där möttes jag av mera förväntan och förhoppningar. Jag donerar året runt regelbundet till en rad välgörenhetsorganisationer. Så länge jag också med min pension kan göra det är jag glad.

Men. I de julhälsningar som de flesta organisationerna sänder sina donatorer – med tack för regelbundet stöd – finns nästan alltid med ett inbetalningskort där man uppmanas att delta i organisationens julinsamling. Behjärtansvärt är ändamålet alltid – men för den som hela året dragit sitt strå till stacken känns uppmaningen lite fadd. ”Myki vill ha meir”, som ordspåket säger …

Det var en brokig samling minnen som kom för mig dan före dan. Vad summan av kardemumman egentligen är tycks något oklart!

Tvätttmaskinen surrar, snart ska jag tvätta golven och ge mig in på det halsbrytande mandel-brännandet! Maken har lagt sig att vila en stund i adventsstjärnans sken. Han har köttbullarna på sitt ansvar – och sen ska han agera stöd i dessertlagandet.

God jul allihopa! Måtte alla era förväntningar och förhoppningar slå in! Och gör de inte det – måtte det bli lite tosiga minnen av det hela i varje fall!

Skylten inhandlades i Jul-Borgå. En stor sanning, inte sant!

Julstämningar

Håhåjaja. Några dagar till jul. Sitter och lyssnar på Tongåvan med alla hälsningar och julmelodier. ”Istället för julkort sänder vi hälsningar till alla vänner och släktingar”, mässar programledaren gång på gång. Själv gläds jag åt de julkort som droppat in och som snart ska hängas upp i vardagsrummet.

Jag är fortfarande förkyld och ganska trött.

Vi kom iväg på årets första och enda julkonsert – i lilla kapellet i backen. Många sånger som fick ögonen att tåras igen – och till slut fick man sjunga Härlig är jorden unisont. Jag märkte till min glädje att jag kan hela texten utantill – också på finska.

I morse packade jag julklappar med förmiddagsradions ring in-sändning i bakgrunden. Hög mysfaktor i mitt kök.

Sen kom maken hem från sin sista julfest. Han hade varit ett av motiven när man bakade pepparkakor i skolan. Två stora plåtar med ”Leif-pepparkakor” hade han med sig hem. Vi blev båda väldigt tagna, på en liten kaka stod t.o.m. texten ”Fru”!

Sen har maken kokat konjakssenap och om en stund ska vi skriva några julklappsrim.

Ett litet moln över julpysslet är arbetet med Festboken (det förbaskade om än kära opuset). Naturligtvis infaller slutspurten i juletid – jag tycker det ofta är så att slutspurter infaller i juletid. Nåt magiskt där? Också det segdragna ansökandet om intressebevakarskap för svärmor verkar få sin lösning just före jul. Kanske vill man ha skrivbordet städat inför det nya året?

I morgon hoppas vi på en liten tur till Borgå, och en liten gran borde man väl också skaffa. Men inte en liten krukgran som kostar 70 euro! Det får bli nån enklare ruska!

Än återstår handlande av julmat, tillagande av vissa rätter, röjandet av köket så nån människa ryms kring middagsbordet på juldagen.

Och så bara måste jag få chansen att komma iväg till kyrkan på fjärde advent!

På måndag måste vi komma iväg till svärmor en sväng – vi har varit så förkylda så det bara inte går att besöka äldreboenden. Hon meddelade att det är slut på Fazers blandade. Jag har köpt två påsar. Och åtminstone ett barnbarn har lovat haka på och lysa upp julhälsningen än mer!

Jul, jul och mera jul

Kommen är dagen i advent då Lucia kapar mitt FB-flöde. Lucior av alla de slag, små, vuxna, historiska och komiskt utstyrda vindlar förbi. Min vänkrets är helt Lucia- bedårad – och det är väl också jag.

Krassligheten tog över nu när båda utlandsresorna är avklarade, näsan rinner och hostan slog till. I morse grabbade jag ändå tag i IPaden för att på SVT Play titta på lussefirandet i Gränna. Jag somnade mitt i – men fint var det som alltid de svenska uppläggen.

Nu sitter jag vid morgonkaffet och funderar på vad jag ska orka med i dag. I radion pratar Tomas Ek på om evenemangstips inför helgen – jag blir helt matt – alla dessa miljarder julkonserter …

Få se om vi kommer iväg på nåt i år, kanske anglikanska församlingens Nine lessons and carols, åtminstone.

Men det känns inte så viktigt att komma iväg, egentligen. Julmusikupplevelserna kan ju avnjutas hemma också, det har jag märkt några morgnar nu. Efter radions morgonandakter i veckan har det spelats julmusik – och några stycken fick mig fullkomligt att stanna upp och bara stå stilla. Och känna ögonen tåras.

Först var det Koppången som väckte en värld av minnen. Förejulstiden år 2012 blev åter levande för mig, det var hösten då mitt förtroendeengagemang i församlingen kraschade, följt av våren då hon som var min vapendragare i kampen insjuknade och dog – och omsider en körkonsert där två körer i samarbete – i den ena undertecknad, i den andra änklingen efter väninnan – sjöng. Koppången sjöng vi – och den texten blev nästan för mycket, både då och nu. ”Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här …”

Nästa morgon drabbade mig Giv mig ej glans, men på ett annat sätt. Det var en mera allmän stämning av gångna jular i dur och moll. Men tårarna kom då också.

Håhå, jultiden tar på.

Resan i går gick förresten till Tallinn, det var dottern, O och jag som tog en liten tripp över. Vi hann precis se jultorget, den vackert pyntade gamla stan, ta en kopp kaffe på Rahva Raamat – en av de mysigaste bokhandlar jag vet.

Då jag häromveckan kunde rapportera om vissa otrevliga bemötanden på resan till Köpenhamn kan jag nu komma med kontrasterande utlåtanden från gårdagens möten i den estniska huvudstaden.

En liten incident på VikingXPRS var särskilt hjärtvärmande. En äldre man, bortblandad av sprit eller demens eller kanske bådadera stod i bara kalsongerna i korridoren. På golvet låg långbyxor, pass och pengar i en liten hög.

Då kom säkerhetsvakten vandrande, en jättelik man. Nu tar vi dina saker och så ska du sätta dig här på bänken, sa han lugnt och bestämt. Det var vänligheten och respekten i hans agerande som väckte min uppmärksamhet, sättet på vilket han stöttade den förvirrade mannen, inget råbarkat knuffande.

Jag tänkte att var och en i något skede av livet kan stå i bara kalsongerna på olika sätt och varken veta ut eller in. Då glimmar en stor vänlig medmänniska mer än julgranen i Niguliste Kirik!

Köpenhamn i december

Vi brukar kring självständighetsdagen ta en liten resa nånstans i julstämningens tecken. Detta år blev det Köpenhamn. Vårt resesällskap på sex personer inkvarterades i en fyrarummare vid Gråbrödratorget mitt i centrum, i fjärde våningen bodde vi – och som så ofta vid dessa lägenhetshyrningar var trapporna upp det jobbiga – med barnvagn och bagage – sen mötte oss den mest härliga våning man kan tänka sig, med utsikt över torget. För en ettåring är detta upplägg idealiskt, O gjorde sig genast hemmastadd och kröp nyfiket runt i de olika rummen, sin egen säng hade han också fått.

Men bagage och vagn, ja! Det var inte alls självklart att dessa anlände till destinationen. Som så ofta var det en strejk som stökade till det. När vi redan satt i planet meddelades nämligen att bagagehanterarna i Köpenhamn inlett en strejk och Finnair beslutat att inte ta med något bagage – dess öde var i det blå.

Att vistas fyra dagar utomlands utan barnvagn – ja, den gåtan har vi ju ställts inför tidigare – i våras då vagnen gick sönder på väg till Eurovisionen i Tel Aviv. En kappsäck hade vi också checkat in innehållande huvudsakligen barnmat och blöjor. För att beskriva en jäklig situations lösning kort: väl framme fick alla som blivit utan bagage ställa sig i en milslång kö för att anmäla adress för eventuell senare leverans.

Kön sniglade fram, vi andra tog slutligen beslutet att dra in till stan medan mofa blev kvar. Två timmar stod han i kön där stämningarna varierade från veritabla raseriutbrott till snapsande och öldrickande. När han närmade sig slutändan gick budet – en resenär hade märkt att bagage från ett senare Finnairplan från Helsingfors snurrade runt på en karusell. Där hittades både vagn och resväska.

Tre timmar efter landning anlände så mofa med rubbet till vår våning – men då hade vi redan dukat upp pizzor och öl som väntade vår hjälte.

Att flyga är förfärligt också i bästa fall – och personalen på Kastrup var sannerligen inte av det gemytliga slaget, det var ett väldigt skrikande och åthutande och blängande med iskalla blickar i samband med hemresans olika etapper också.

Och en väldigt ovänlig busschaufför mötte vi på färden från Zoo torsdagskvällen. Eftersom hans rulle i kassaapparaten var slut ville han först förvägra oss inträde i bussen – ett sällskap med tre barn varav ett i vagn, två vuxna och en mommo med käpp! Då vi bedyrade att vi tog risken att utsättas för en biljettkontrollant lät han oss motvilligt äntra bussen.

Flickorna förvånade sig senare över att mommen kan så många svordomar – dem yttrade jag efter att vi installerat oss i bänkarna. Och höttade med käppen därtill!

Men – nu till det trevligare! Staden var ju ett paradis av glitter och dekorationer och överfyllda pyntbutiker och en hel rad julmarknader. Tivoli beskådade vi i duggregn, men lördagen var solig och inbjöd till långa promenader – t.ex. i det förutom juldekorationerna kolmörka Zoo där både giraffer, noshörningar, lejon, elefanter och pandan kunde besökas.

Smörrebröd blev det givetvis – på Magasin Du Nords restaurang – vi vuxna tog en liten nubbe till.

På nationalmuseet fick man inte ta in egna barnvagnar – och eftersom O just då sov som en stock fick mor och han hitta på annat program medan resten av gänget besåg samlingarna, bronsåldern är nästan bäst.

Det var en massa regler och förbud i Köpenhamn denna gång – ofta ologiska och bevakade av snorkig personal. Är det terrordåden som spökar, tro?

Skönt med lägenhetshyrandet är ju att man kan sitta avslappnat samlade vid frukost och kvällsfirande. Färskt bröd hämtade dottern varje morgon från Holms bageri och O smaskade på sin livrätt smörbullar.

Så det var den resan, roligt att komma ut i världen och skönt att komma hem. Mommen var lycklig över att benen höll både trappor och långa promenader. T.o.m. marschen upp i Rundetårn, där gumman tog en liten paus på vägen som bilden visar!