Kommen är dagen i advent då Lucia kapar mitt FB-flöde. Lucior av alla de slag, små, vuxna, historiska och komiskt utstyrda vindlar förbi. Min vänkrets är helt Lucia- bedårad – och det är väl också jag.

Krassligheten tog över nu när båda utlandsresorna är avklarade, näsan rinner och hostan slog till. I morse grabbade jag ändå tag i IPaden för att på SVT Play titta på lussefirandet i Gränna. Jag somnade mitt i – men fint var det som alltid de svenska uppläggen.

Nu sitter jag vid morgonkaffet och funderar på vad jag ska orka med i dag. I radion pratar Tomas Ek på om evenemangstips inför helgen – jag blir helt matt – alla dessa miljarder julkonserter …

Få se om vi kommer iväg på nåt i år, kanske anglikanska församlingens Nine lessons and carols, åtminstone.

Men det känns inte så viktigt att komma iväg, egentligen. Julmusikupplevelserna kan ju avnjutas hemma också, det har jag märkt några morgnar nu. Efter radions morgonandakter i veckan har det spelats julmusik – och några stycken fick mig fullkomligt att stanna upp och bara stå stilla. Och känna ögonen tåras.

Först var det Koppången som väckte en värld av minnen. Förejulstiden år 2012 blev åter levande för mig, det var hösten då mitt förtroendeengagemang i församlingen kraschade, följt av våren då hon som var min vapendragare i kampen insjuknade och dog – och omsider en körkonsert där två körer i samarbete – i den ena undertecknad, i den andra änklingen efter väninnan – sjöng. Koppången sjöng vi – och den texten blev nästan för mycket, både då och nu. ”Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här …”

Nästa morgon drabbade mig Giv mig ej glans, men på ett annat sätt. Det var en mera allmän stämning av gångna jular i dur och moll. Men tårarna kom då också.

Håhå, jultiden tar på.

Resan i går gick förresten till Tallinn, det var dottern, O och jag som tog en liten tripp över. Vi hann precis se jultorget, den vackert pyntade gamla stan, ta en kopp kaffe på Rahva Raamat – en av de mysigaste bokhandlar jag vet.

Då jag häromveckan kunde rapportera om vissa otrevliga bemötanden på resan till Köpenhamn kan jag nu komma med kontrasterande utlåtanden från gårdagens möten i den estniska huvudstaden.

En liten incident på VikingXPRS var särskilt hjärtvärmande. En äldre man, bortblandad av sprit eller demens eller kanske bådadera stod i bara kalsongerna i korridoren. På golvet låg långbyxor, pass och pengar i en liten hög.

Då kom säkerhetsvakten vandrande, en jättelik man. Nu tar vi dina saker och så ska du sätta dig här på bänken, sa han lugnt och bestämt. Det var vänligheten och respekten i hans agerande som väckte min uppmärksamhet, sättet på vilket han stöttade den förvirrade mannen, inget råbarkat knuffande.

Jag tänkte att var och en i något skede av livet kan stå i bara kalsongerna på olika sätt och varken veta ut eller in. Då glimmar en stor vänlig medmänniska mer än julgranen i Niguliste Kirik!