Dan före dan. Parkeringsplatserna överfyllda. Två timmars kö till fiskbutiken. Köpkärrorna bångnar av läckerheter. Förr – i min barndom, alltså, ja ungdom också, var julen skinka, gröt och lådor. Nu är det delikatesserna, det speciella som gäller. Inte vilken ost som helst, utan den man köar för i Hagnäshallen. Var får man de bästa patéerna? Har vi bubbel så det räcker? Portvin?

Förväntan på en sjudundrande matfest – årets bästa. Också mitt kylskåp är överfullt.

Sen förväntningarna på den egna kapaciteten – förhoppningen att den skulle stiga något i juletid: kulinariska utmaningar antas – ibland helt orealistiska. Jag förstår att jag omöjligt kunde klara av att bygga ett pepparkakshus. Och ett eventuellt knäckkok skulle för min del sluta som i Sunes jul där pappa Rudolf demolerade hela köket med sin överkokande knäckkastrull. Men en lite speciell dessert ska jag försöka framställa ikväll, där är de brända mandlarna riskfaktorn. Blir det vidbrända mandlar får jag köpa en burk glass i morgon.

Men kanske det går över förväntan?

Julen är barnens fest, mässas det ofta. Det tycker inte jag – julen är de barnsligas och de äventyrligas fest!

Fast vissa ramar måste hållas. Förväntan på den perfekta julklappen t.ex. När jag var tio år stod mitt namn på det största paketet under julgranen. Min förväntan var högt uppskruvad! Då en vävstol uppenbarade sig under emballaget fick jag uppbringa all min skådespelarkonst för att uttrycka glädje. Det var välment – det var en drömklapp – men det var gåvogivarens dröm som slagits in i paketet – inte hennes fullkomligt handarbetsskygga dotters.

Och de gånger skämtjulklapparna tagit över. Det var fruntimmerstofflor, storlek 37, inköpta i Egypten som en jul låg i paketet till maken, det var 15 kg socker i lådan som släpats upp till fjärde våningen som skoj och överdrift och parodi på julklappstraditionen. En hel del sånt en viss period av våra släktjular. Förväntan föll platt och skrattet fastnade i halsen. Ibland snorrade nån till riktigt duktigt. Tala om falska förhoppningar!

Jag öppnade just dagens post och där möttes jag av mera förväntan och förhoppningar. Jag donerar året runt regelbundet till en rad välgörenhetsorganisationer. Så länge jag också med min pension kan göra det är jag glad.

Men. I de julhälsningar som de flesta organisationerna sänder sina donatorer – med tack för regelbundet stöd – finns nästan alltid med ett inbetalningskort där man uppmanas att delta i organisationens julinsamling. Behjärtansvärt är ändamålet alltid – men för den som hela året dragit sitt strå till stacken känns uppmaningen lite fadd. ”Myki vill ha meir”, som ordspåket säger …

Det var en brokig samling minnen som kom för mig dan före dan. Vad summan av kardemumman egentligen är tycks något oklart!

Tvätttmaskinen surrar, snart ska jag tvätta golven och ge mig in på det halsbrytande mandel-brännandet! Maken har lagt sig att vila en stund i adventsstjärnans sken. Han har köttbullarna på sitt ansvar – och sen ska han agera stöd i dessertlagandet.

God jul allihopa! Måtte alla era förväntningar och förhoppningar slå in! Och gör de inte det – måtte det bli lite tosiga minnen av det hela i varje fall!

Skylten inhandlades i Jul-Borgå. En stor sanning, inte sant!