Mitt sista arbetsår skrev jag dagbok varje dag. Ja, alltså, jag skriver ju dagbok annars också, det har jag gjort sen jag var sju år, men därtill skrev jag nu arbetsdagbok. Först hade jag bestämt att jag bara skulle anteckna vad jag jobbat med varje dag, som ett litet minne av hur min yrkesbild såg ut. Men mycket fort tog berättande och beskrivandet över. Min arbetsdagbok 2.1 2018- 29.3 2019 är välfylld, både rolig och intressant och ibland lite hemsk att läsa – för författaren. Nån annan är boken inte för.

Det sista året var det en hel del fest. Jag fick några fina priser och jag avfirades i olika repriser med bubbel och snittar och tårtor. Det var vackra ord, fina presenter och en hel hög trevliga kort att titta på.

Det var uppröjande av arbetsrummet, med många kassar papper och böcker som bars hem och det var ”överförande av tyst kunskap” åt kollegerna – rörande olika register och databaser jag utarbetat. Det var mängder föredrag i föreningar och skolor.

Texterna i boken andas framförallt känslan av att det hela nu är fullbordat. Det hade varit goda tider och sämre perioder och medgång och motgång i salig röra som livet ju ska vara. Också arbetslivet. Men nu var gott att sluta.

Nå, nu sitter jag här ett år senare och bläddrar i boken. Ifjol hade jag 22.1 tio arbetsdagar kvar – en hel del semester inföll inför de sista arbetsdagarna.

22.1 2020 håller jag då på att avsluta min karriärs sista bokprojekt, sedan blir det på riktigt klart med alltihop. Det är bara timmar tills Stora finlandssvenska festboken går i tryck, sen får jag packa ihop de pappren också. Beställningar på intervjuer och föredrag om boken börjar dock redan hopa sig. Skönt att vi är två författare, för jag är rysligt föredragstrött efter förra året.

Mina veckor har blivit välfyllda av annat – av det viktiga lilla livet man inte vill hinna med när man jobbar. På tisdagar går jag på Sång och lek med barnbarnet O – sen lunchar vi med dottern på lokala Café Menita i Sökö där vi är stamgäster. På eftermiddagen dyker barnbarnet S upp för lite prat och kortspel innan jag följer henne till konstklubben ett stenkast bort. Denna period har barnbarnet T så sen start onsdagar att hon dykt upp en timme hos mommen – för lite prat och spel – före skolan börjar. På eftermiddagen ska O hämtas från dagis, vi har en liten rutin där.

Torsdagar blir det i vår en kurs i frivilligarbete i församlingen och sång i Vox Seniora.

Måndagar och fredagar brukar fyllas de också – av nånting improviserat – eller bara nöjsamt och lättjefullt. Lunch med en väninna, loppisrunda med dottern – eller helt enkelt Netflix-maraton.

Och varje morgon ser jag ut över viken mot Tallinn – det oändligt växlande färgspelet i horisonten.

Nå – andra tider nalkas! Rörreparationen är i antågande och vi ska evakueras 3 månader – ingen aning vart. Både kök och badrum ska slitas upp, det blir ett dyrt elände.

Men värt besväret är det ty jag kan inte tänka mig att bo nån annanstans än i denna vår lilla boning ytterst vid havet.