Bloggverktyget tycks ha genomfört förändringar, vi får ser hur det går att skriva. Förändring är ett tveksamt ord i min ålder. Man vill vara för förnyelse, men drar sig för de mödor en anpassning kräver. Jag tycks nu skriva i en liten ruta, mina fotografier lyckades jag efter visst besvär hitta. Trial and error. Terror!

Åhå! Blockbyte tycks råda! Bra så långt!

Runebergsdagen är inne, därom vittnar vajande flaggor och ett FB-flöde proppat av tårtor. I ungdomens dagar var denna högtidsdag, min arbetsplats festdag, kronan på min vinter. Att få klä sig i högtidsstass, ofta planerad långa tider i förväg, att sitta i Solennitetssalen omgiven av den finlandssvenska vitterheten och sen inta festsupé interfolierad av snillrika tal … Det var mingel och dans och under en period nachspiel man sent ska glömma.

Festligheterna fortsätter, men gumman har blivit gammal. Det är många år sedan jag funnit glädje i sådana evenemang. Något jag inte direkt yvs över. Minns från mina festdagar herrar – ja det var mest herrar i min ungdom – som anlänt till festen från grannstäder tiotals kilometer bort och intog festmåltiden sittande i rullstol. Ögonen glittrade, konversationen flödade! Det var krut i de pensionärerna!

Nå, ska mommen fira på nåt sätt? Svaret är nej, inget vidare. Runebergstårtor tycker jag inte är gott. Kolla nätet ska jag under dagens lopp för att se vem som belönats med de till dagen anknutna litterära priserna. Ska hämta O på dagis och före det kanske promenera en stund på Sököstranden som min vana blivit.

Och kanske minnas lite. De flesta Runebergsdagarna i min ungdom var det smällkallt och glashalt. Runebergsstormen rasade och snön yrde. I år ser det ut som på bilden nedan. Mycket är annorlunda nuförtiden.

I fjärran skymtar havsbadet Klobben. Skrinna på Esboviken går dock inte denna Runebergsdag.