Så var det afton igen, kvällsvarden är intagen, dagens tv-serier är tittade, kvar finns nästan bara att gå och lägga sig.

Denna vecka har det varit väckarklocksväckning alla dagar. Program varje förmiddag, alltså. I dag lite speciellt, medförfattarinnan och jag skulle intervjuas i hufvudstadens blad om Stora festboken och sammanträffade med journalisten på Stora Äpplet för att sedan äta lunch på samma ställe.

Några föredrag har det gällt att skriva och nu börjar engagemangen med anknytning till boken hopa sig så smått. Just nu är min skalle fullkomligt tom vad gäller bokens innehåll.

Och ganska tom annars också. Jag går och driver en hel del, sitter och slöar. Bortkastad tid kallas detta – att inte utnyttja dagens fulla potential.

Ibland är det riktigt radikalt slöseri: som i går kväll då maken och jag sträckglodde på Netflix-serien The Stranger. Lovad och prisad vitt och brett tyckte också jag först att den var både intensiv och spännande. Men slutet – sorry lite spoiler här – var så deprimerande och dystert att jag kände att de många timmarna vid dumburken verkligen varit bortkastad tid.

Nu får det bli romantiska serier med garanterat lyckliga slut – och så Ferrante-serien Min fantastiska väninna på HBO. Den är förvisso också dyster – men på ett mänskligare och mera begripligt sätt – hur man nu ska definiera saken.

När det gäller böcker och TV är jag nuförtiden ganska bra på att ana mig till vad jag kommer att uppfatta som ”inte för mig”. Ett tiotal sidor eller en kvarts tittning avgör saken. Den där serien om främlingen var ett misshugg.

Kvällens skönaste stund infaller ungefär vid midnatt när jag lägger mig i sängen med en hög böcker. Just nu är det ärkebiskop emeritus Eero Huovinens bok om Fader vår-bönen, en av mina många böcker med kåserier av Stefan Andhe, en bok där Owe Wikström och Peter Strang diskuterar ”Den ofrånkomliga gåtan” – döden. Därtill hittade jag i min hylla en vidunderlig liten bok av Irja Kilpeläinen, sjukhussjälavårdaren som skrev så klokt och tänkvärt. ”Viisaat vuodet” heter boken jag tydligen inhandlat för 20 år sen – men har verklig glädje av nu i pensionsåldern.

Ett stycke ur var bok läser jag, inte mycket, och avslutar just nu min omistliga läsestund med att följa Selma Lagerlöfs liv en bit på vägen i nya biografin – och komplettera detta med ett kapitel ur Gösta Berlings saga, det är så länge sen jag läste den, måtte vara 50 år!

Vid det här laget brukar maken börja knarra om att jag ska släcka lampan.

Efter att ha umgåtts med alla kära bokvänner brukar jag oftast somna som en stock. Men vackra tankar i sinnet.

Ovan en bild från en av veckans finaste stunder, häng med barnbarnen. Lilla O har fått väldigt långa ben – och börjat gå! Och hans ömma storasystrar har alltid någon lek på lut. Här tittar T och O på Peppa Pig tillsammans!