Två saker ger jag upp endast inför riktigt akut ekonomisk kris: mitt månadskort till bussen och Museikortet. Det föregående är dyrt för den som är bosatt som jag, längst västerut i regionen med beteckning ABC. 96,70 i månaden, men då åker du vart du vill inom huvudstadsregionen, hit och dit, dygnet runt om så önskas. Behöver inte hålla koll på stämplingar och tider.

I går var en sån dag att jag verkligen drog nytta av mina kort. Skulle fylla ett antal timmar mellan en morgonintervju och körövningen på eftermiddagen. Det var kyligt, inget direkt promenadväder. Men stadens museer prunkade av intressanta utställningar, jag tjänade på en enda eftermiddag in en hel del av den – inte oöverkomliga – summa man erlägger för museikortet. Det var Anu Tuominens fantasifulla återvinningskonst på Konsthallen, där trängde jag mig fram mellan horder av skolelever (av vilka många tyvärr syntes sitta mitt på golvet med blicken fäst i mobilen), det var Natalia Goncharova på Ateneum, en för mig ny bekantskap, så konsthistoriker jag är.

Sen kunde man ju tycka det skulle räcka för en dag, men jag blev så sugen på att besöka mitt absoluta älsklingsmuseum, Sinebrychoff, som bjöd på några återupptäckta Edelfeltar och en spännande utställning om djur och natur, ”Livet under hot”. Jag hade ju busskort till spårvagnen och museikort till inträdet. Obegränsade möjligheter!

Minns att maken och jag alltid irriterade oss på svärföräldrarnas evigt återkommande – som vi tyckte självgoda – ramsa ”vi har ju våra månadskort så vi flyger och far”. Tja, jag märker nu att jag låter likadant!

Att ha tid är också en välsignelse. Det gick inte snabbt att få sig serverad sitt kaffe och sin napoleonbakelse på Café Ekberg, stans bästa och ständigt fullsatta konditori. Men jag hade tid, så det var ingen fara. Lite uppsjungning missade jag visserligen då jag kom något försenad till körövningen.

Det har förövrigt varit en del hålligång med Festbokens publicering de senaste dagarna. En sak känns annorlunda. Hela min yrkeskarriär har jag iakttagit världen med tanke på att jag forskar i livets fester. Jag har klippt ut nyheter om festfirande, fotograferat ritualer, dekorationer och bakverk på stan, t.o.m. familjefesterna har dokumenterats med tanke på att bilderna eventuellt kan komma att publiceras en dag. En del finns faktiskt med i den nya festboken.

När jag sysslade med ordspråk läste jag alltid dagstidningarna med ”upptäcka ordspråk och talesätt i texterna”-ögat.

Det är svårt att stänga av denna instinkt. Folkloristen är ständigt på fältarbete. Livet ut – misstänker jag. Åtminstone så länge man klarar av att komma sig runt med månadskortet!

Svårt att välja bland delikatesserna på Ekbergs kafé. Tusenbladstårtan är snäppet för mäktig för min smak. Men napoleonbakelsen! Den trotsar beskrivning! Mummmmms!