Tycks skriva mycket om detta just nu – balansen mellan aktivitet och passivitet – programspäckade dagar och programlösa dagar. I dag är en dag utan inbokade engagemang. Det är behagligt – men speciellt en sån här stormig och plaskig dag har jag en tendens att bara bli sittande inne.

Jag har vissa principer i min vardag – varje morgon (nåja förmiddag) ska diskmaskinen tömmas, köket röjas och sängen bäddas. Gumman ska anlägga lite makeup, om så bara för att stå ut med att se sig själv i badrumsspegeln. Lunch skall tillredas – ”riktig mat”, inte bara mackor och pastejer. Ofta blir det omelett, äggröra, färdigköpta spenat- eller morotsplättar. Med möjligast mycket grönsaker till.

Att komma ut åtminstone en liten sväng känns viktigt. Sökö bibliotek och matbutiken Alepa ligger sida vid sida en lagom liten promenad bort en sån här ruggig dag. Jag ska passa på att pröva några nya recept för kvällsvarden – en korvgryta och ostscones. Och byta min biblioteksbok. Matilda Gustavssons ”Klubben” var en skicklig hårresare till text. Som fick en att känna både sorg och tillfredsställelse. Nu aviserar bibliotekssystemet att Monika Fagerholms nyaste är ”På väg” som det heter i beställningsloggen. Kanske den hunnit fram när jag pallrar ut mig om några timmar.

Annars tenderar de lugna dagarna färgas rätt mycket av stämningarna i de sociala medierna. Jag planerar sluta följa Ilta-Sanomat – kvällsblaskan som på sistone profilerat sig som en veritabel spridare av – om inte direkt fake-news, så i alla fall felvinklade-news. Corona-viruset säljer många lösnummer, men inte utan braskande skräckrubriker på löpsedlar och i FB.

Sen har vi den verkliga skräcken – flyktingströmmarna vid Europas gränser. Där beklämningen över hjärtlösheten får det att värka i hjärtat. EU-s mörkaste sida utmålar sig i dessa artiklar. Inget fake där. Försvar av ”våra gränser”, ju äldre jag blir desto mindre förstår jag att denna vår gemensamma jord är uppdelad i territorier. Vårt och de andras, en del äger ingenting, hör ingenstans hemma. Likaså känner jag att alla barn på jorden är gemensamma. Varje barn som lider är en gemensam sorg.

Storm och regn har tilltagit medan jag skriver. Tittade ut på balkongen där pelargonerna fick stryka med förra veckan. Dotterns olivträd övervintrar redan andra året på vår inglasade balkong. Det ser friskt och raskt ut. Men både trädet och mommen längtar till vår och ljusare nyheter.