Så är vi åter komna till 20.3, bröllopsdagen. Just nu är ju föreskrivet att livets högtider får inbegripa endast tio personer. Det är ett svårt slag i tider då gästskarorna ofta är stora och de minutiösa förberedelserna kan ha pågått i flera år. Ämnet har berörts både i tidningsartiklar och i nyhetsinslag där olika sätt att tackla situationen har presenterats.

När Leif Ekrem och Carola Lindholm vandrade till altaret denna dag för 43 år sedan var bröllopet inte stort större än de nu föreskrivna. Det var 70-tal och stora kalas var inte nödvändigtvis på modet.

Jag plockade fram min dagbok från 1977 för att läsa lite om hur vi resonerade. Våren 1977 var det hektiska studietider för paret som förlovat sig tre år tidigare. Sommarjobben var på kort, likaså hyreslägenheterna. Hela våren plitar jag ner rapporter om detta. Om lägenheter som gick framför näsan på en, om jobbmöjligheter som strandades. Såg det ena ljust ut, gick det andra i stöpet. Och tentamina följde på varandra, föreläsningar och seminarier fyllde varje sekund av dagen.

Jag hade, av orsaker som kanske är barmhärtigast att inte reda ut här, bestämt att samboskap inte var för mig. Flyttades det ihop skulle det vara med ring på fingret. Och i början av mars 1977 började bitarna plötsligt falla på plats.

”Nu har vi kanske fått lokal”, skrev jag försiktigt 2.3 för att 3.3 fortsätta ”nu har vi fått lokal, men hörde i samma veva att vi INTE fått jobb på Mehiläinen i sommar, inte ens lördagsjobb. Så vi kan inte flytta – och lokalen var ljuvlig”.

Men allt vände snabbt denna vår och 4.3 läser jag: ” Jaa. Allt har gått undan med väldig fart. Vi har tagit ut lysning och ska gifta oss den tjugonde”. Följde städning av det nya hemmet, packning och flyttning en intensiv vecka 10 i mars. Den 12.3 plitar jag ner kommentaren ”att jag inte ännu fått tag på en klänning bekymrar mig föga”.

Bröllopsarrangemangen upptar inte många rader i dagboken. Men 14.3 kan man läsa ”idag var mamma och jag och hyrde en brudklänning, med slöja (lång!) och allt. Ska det va så ska det va”.

Och 21.3 skriver den nyblivna frun in sina intryck, i kortfattade ordalag: ”Nu bor vid sen på Stormyrvägen, på söndag gifte vi oss. Mystiskt verkar det i text. Sakligt var bröllopet, det gick så sjuttons snabbt! Båda farsorna höll sina tal, maten var god. När vi omsider kom hem drack vi kaffelikör. I morse var det dags att returnera brudstassen.”

Maten, förresten – den bestod av en sallad bruden hackat ihop före avfärden till kyrkan – och en bröllopstårta bakad av konditor-svärfar. Inget bubbel – halva släkten var godtemplare.

Det finns ett antal fotografier från festen. Morbror Nisse var som alltid framme med sin kamera och hans bilder har rätt väl hållit färgerna.

Brudparet i kyrkan, skämtsamt placerade bakom dopfunten. Nej, lilla E anlände först tre år senare!
Brudparet lägger in sallad flankerade av sina fäder och styvmor.
Inte var de många, gästerna, tant Anja, moster Eva, farmor Lindholm, mamma Rachel. Mamma Ditte och syster Yvonne därtill – det var hela konkarongen. Ja och fotografen morbror Nisse, förstås!
Styvmor hade sammanställt en härlig girland med presenter – åtminstone brödkaveln bakar jag med än i dag.
Tårtan måste ju skäras samfällt. Har också ett minne av att jag visste att man skulle stampa först för att få makten i äktenskapet. En aning om ramsan ”nånting gammal, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått” hade jag visst. Dräkten var både gammal och lånad, skorna nya och medaljongen lånad av syster Y. Det blåa fanns väl också nånstans ….

Ja det var det bröllopet! Litet, men funktionellt. Jag tycks i minnet ha detaljer som varken syns på fotografierna eller har skrivits ner i dagboken. Så en minnesdag var det, trots allt!

När vi nu nalkas guldbröllopsdagen så småningom har en tanke slagit mig. Om vi lever och världen består kunde det kanske vara roligt att ordna stor guldbröllopsfest! I Stora Finlandssvenska festboken har sjuttiotalsbruden själv beskrivit hur man kan göra! Det vore nåt att se fram emot!