Är det fredag eller lördag eller … Maken har ingen undervisning i dag så man blir veckovill. Till ”kafferumsträff” sammanstrålar han och kollegerna varje dag klockan 12.00, det är en liten haltpunkt.

Annars är det nätet nu för hela slanten. Funnes inte Internet och alla de sociala medierna – ja, på något – helt annorlunda – sätt skulle det väl fungera då också.

Men jag finner stor glädje i att vi har dessa kontakt- och förnöjelsemöjligheter i dag, nätet har rent av fått karaktären av ”skyddsnät”.

Det är utmärkt att så mycket nyhetsmaterial läggs ut gratis t.ex. på FB idag. Men kommentarerna kan vara bäst att lämna olästa. Där lurar trollen, där kommer det till politisk dispyt, där lever elakheten och det spydiska i full och mångsidig välmåga.

Men annars! Jag läser bloggar jag aldrig förr öppnat – gruppen Finlandssvenska bloggare erbjuder ju mängder – ja, för vår lilla befolkningsgrupp exceptionella antal – texter varje dag. Fina tänkvärda skriverier!

I gruppen Tallinnatärpit – gruppen för hängivna estlandsresenärer- drömmer och planerar vi samfällt om vad vi ska hitta på nästa gång vi kan ta båten över viken. Långa listor av tips utformas.

I Solresornas Kreta-grupp delar medlemmarna glimrande Medelhavsvyer – en vacker dag är vi där igen!

Och vännerna sprider glädje på olika sätt. Skämt och skoj delas – aldrig har väl också dåliga vitsar varit så välkomna! Påhittigheten flödar när vi delges fotokollage kring olika teman, lustiga ordlekar och upprop. Kantorerna i hemförsamlingen filmar varje vecka in en liten musikhälsning, den ser jag fram emot.

Vi har nu koll på våra vänner på en ny nivå: vi vet hur de såg ut i ungdomens dagar efter uppropet om gamla foton. Vi vet hur de är klädda när de distansjobbar hemma – och hur ”arbetsrummet” i exil ser ut, vi informeras om lunchvanor med pigga bilder.

Sen delar vi tips – t.ex. om möjligheter att se föreställningar från både teater och opera som ligger ute gratis att ta för sig.

Och kanske bäst av allt – vi får läsa trådar av både trötthet, rädsla, leda, glädjeämnen och djupa funderingar utlösta av att någon FB-vän bara kastade ut frågan. ”Hur har ni det riktigt, berätta vad ni håller på med”.

I dag hade jag den första ”ute-begivenheten” på två veckor! Det hela gick ut på att Tom Sandström från tidningen Hembygden för en artikel om Stora finlandssvenska festboken vill ta ett foto av mig och medförfattarinnan.

Vi stämde träff på Olars kyrkbacke, där plåtades A och jag med varsin bok i handen. Alla inblandade höll behöriga säkerhetsavstånd. Det kändes som ett helt evenemang att vara tvungen att ta fram ögonpennan och hårborsten!

Nå en sak är sig lik! Sommartiden börjar i helgen. Det systemet har undantagstiderna inte ruckat på. Inte heller på de traditionella intensiva meningsutbytena kring klockändringen. Känns nästan tryggt!