Misströstan

En dålig natt vaknar till grå morgon. Jag har rusat som en galning i drömmarna för att hinna till olika fortskaffningsmedel.

Har jag rubricerat ett blogginlägg ”Misströstan” tidigare? Kanske, men inte av orsaker som nu för ordet i hågen redan på morgonen.

Misströstan är snäppet försonligare än ”ångest”. I dag läser jag i morgontidningen att ”Ångesten lägger sig över USA”. Över hela USA, man har inte en chans, känns det som.

Jag tror jag tar en paus från de sociala medierna i dag. Det enda man får veta där är att all vår gemensamma strävan inte kommer att belönas, utan det kommer värre efter. Går smittovågen ner nu återkommer den med rasande kraft senare.

Detaljerade beskrivningar av fruktansvärda sjukdomsförlopp fyller uppdateringarna. Inte en enda god nyhet, inte en ljusglimt.

Oftast har jag ju själv förmågan att komma igen efter såna här depressionsstunder. Så jag börjar väl snart pyssla med något som förströr. Det har bara blivit så bakvänt att allt tar formen av en travesti på dagens verklighet.

Selma Lagerlöf och Sophie Elkan reser kors och tvärs i Europa i den glimrande biografin om författarinnan jag läser. Jag blir beklämd och avundsjuk. I TV-serierna sitter man packade på restauranger och i parker. Det ser obehagligt och onaturligt ut.

Den enda TV-serien som påminde om att ännu värre tider stundat var den om andra världskriget vars sista avsnitt sändes förra lördagen. Det gav ett visst perspektiv på världsläget. Men piggade ju inte direkt upp en.

Nåja, slut på knarret! Livet är trots allt mångsidigt. Häromdagen sände barnbarnet S mig en bild på ett skolarbete hon gjort – man hade fått uppgiften att bygga vingar med Leonardo da Vincis skisser som inspiration.

Förtröstan! Det känner jag när jag tittar på bilden. Nog blir det väl bra!

Kaosdrömmen

Hela livet är konstigt nu, men många berättar i FB om ett ännu mera kaotiskt drömliv. Jag vaknade till en mulen fredagsmorgon från en riktigt marig dröm.

Vi bodde i något märkligt kollektiv bestående av en massa människor från min forntid – folk jag haft kontroverser med, kan man väl sammanfatta.

Men värst var att jag ingen egen säng hade i detta hus, ingen mat hade vi i kylskåpet och trots att huset var fullt av folk planerade ingen laga mat av något slag. Alla vimlade omkring och blängde, det var bara jag som försökte sammankalla ett möte om köksjourer och menyer och middagstider.

Struktur. Det var det jag saknade i drömmen, och det jag har försökt skapa här hemma. Vilken lättnad att vakna och veta att maken knäppt på kaffekokaren, snart börjar hans morgonmöte med kollegerna i arbetsrummet, klockan 12 ska vi äta lunch, sen mera skola för maken och vad jag bara vill för mig.

Jag steg upp ur min egen säng och gick ut på min egen balkong och bad morgonbön som jag brukar. Lite molnigare över Esboviken i dag. Läste morgontidningarna och snyftade lite över en artikel om ett gammalt par som numera bara kan umgås genom fönstret till demensboendet där hon isolerats. Efter 65 år tillsammans, det skär i hjärtat.

Sen skrev jag veckomail till väninnan i österled och nu ska jag snart börja fixa korvstroganoff till lunch. Plocka fram ingredienser ur eget kylskåp i eget kök, o vilken fröjd.

I dag borde dottern och jag ha vandrat i Monets trädgård i Giverny. Det blir en annan dag, hoppas jag. Ikväll får det bli De Eurovisa i TV, med lite bubbel till.

Livet är dock ganska bra!

Egen säng i eget hem! Tack och lov!

Lite vanligt rådd, tack!

Så börjar en ny vecka igen. Nästa anteckning i almanackan är fem veckor fram i tiden, då blir det hoppeligen ögonläkare, min tid sköts fram en månad. Men dagarna fylls sakteligen, med det ena och det andra.

Ett projekt jag satte igång med ett tag sen är fotoböckerna till barnbarnen. I mina bildarkiv har mängder foton anhopats – bilder jag inte använt förr i fotoalbum – det är ju ofta resor och fester som värderats och uppmärksammats tidigare.

Men nu är det vardag och vanlighet som är lyxvaran. Övernattningarna, museibesöken, högläsning – hela gänget pyjamasklädda i en enda röra på sängen – allt detta upplevde jag på nytt medan jag valde bilder till fotoboken. Flickorna ska få varsitt exemplar, deras foton omspänner tiden 2015-2019, lillebror ska få en bok med bilder från hans första år – han och jag reste ju en hel del med mamma i tjänsten, till föredrag i skolor och till och med till Eurovisionen i Tel Aviv.

Bilderna är ofta oretuscherade dokumentationer av den härliga oreda som blir resultatet av en riktigt rolig övernattningsweekend. Uppbäddade sängar över hela golvet, högar av spel och pussel, drivor av iPadar, cornflakespaket och trip-burkar på köksbordet. Kläder och skor och skolväskor överallt, en koja byggd av filtar och kuddar …

Jag inser att detta inte är nåt man direkt längtar efter i hemmen just nu – men jag misstänker att många mor- och farföräldrar skulle ge mycket för lite vanligt rådd!

Flickorna har ju redan nått en ålder där större ordningsamhet gäller och umgänget går ut på gemensam matlagning, kortspel, prat och pyssel. Men lilla O har inte ännu hunnit komma igång med övernattningskarusellens kreativa småkaos.

Där har vi något att se fram emot!

Tisdag eller måndag eller nåndag

Så drog arbetsveckan igång igen – på sätt och vis. Maken har placerat sig vid datorn i arbetsrummet och jag sitter i köket och tittar ut genom fönstret. Alltemellanåt snöar det, sen tittar solen fram och så snöar det lite till.

Tisdagen denna vecka har blivit måndag före mig – veckans tristaste dag. ”Jag går in nu”, ropar maken, vilket betyder att han inleder lektionen och jag inte ska gå omkring och sjunga eller nysa eller på annat sätt ta plats i ljudlandskapet. Vi har ju bara en dörr i vår lägenhet (den till toaletten) vilket inte är riktigt optimalt i dessa dagar. Får jag ett telefonsamtal under skoldagen får jag alltså dra mig in på ”tuppen”.

Vad mer är på gång? På matsedeln står lite rester från frysen samt det sista av gårdagens gulasch. I TV ska Howard´s End börja ikväll, ett tillskott i raden underhållning. En intressant dokumentär om Kungliga smycken på SVT Play ska jag se andra delen av i dag. Och diverse annat.

Snart har jag läst slut Gösta Berlings saga, i Selma Lagerlöf-biografin har författarinnan just begett sig på resa till Jerusalem, vilket betyder att jag får plocka fram Jerusalem, del 1 ur hyllan som nästa – det är mycket mer spännande att läsa böckerna med kunskap om tillblivelsehistorian!

Men först ska jag röja upp i stugan, bädda och fylla diskmaskinen och vika tvätt. Klockan 11.30 ska det serveras lunch.

Och snart är det onsdag och vi är mitt i veckan.

Vy från mitt vanligaste tillhåll dessa dagar.

Rosmarin, penséer och ovanligt mycket potatis

Det var nu också en rubrik till påskaftonsbloggen. Men så är läget. Nu gäller det att fylla dagarna, skingra dystra tankar och försöka hitta på något glädjefyllt. I den obestämt långa väntan på förändring.

Våra små utfärder har gått till många trädgårdsbutiker nu. Ofta har de sortimentet utomhus och det är glest med kunder. Det har blivit ett litet hav av narcisser – och i dag en kruka penséer. Vi rörde oss i östligaste Esbo och Vanda, vilket kändes som en längre resa till trakter man inte besökt på länge.

En kruka rosmarin blev det också, som start på mitt projekt att odla örter på balkongen. Jag misstänker att min plan på susande basilikaodlingar kan visa sig vara en önskedröm – men försöka duger. Nu hinner man ju bevaka odlingarna oavbrutet och vara redo med sprutkannan.

Nå potatisen då? Ja, det har visat sig att jag skalar potatis mest varje dag, det brukar jag inte annars. Många av de recept jag testar är potatisbaserade: tartiflettegratängen, falukorvsgratängen med senapsgrädde, texmex-frestelsen. Potatis borgar för matiga, mustiga rätter som räcker många dagar för två personer. Pressad potatis får det också bli till de franska köttbullarna och gulaschgrytan maken ska tillreda under påskdagarna.

För övrigt uppskattar jag storligen FB-flödet dessa dagar. Ögat vilar i vännernas vackra påskdukningar, man gläds åt beskrivningar av pynt och rapporter från förberedelserna i köket. Det är fest att följa andras firande!

Och i morgon loggar man in på Domkyrkans utsändning igen. Hoppas vi får sjunga ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd”, enligt min mening den främsta av påskpsalmerna!

Glad påsk, kära läsare!

Vemod

Nånting vemodigt är det över den tidiga våren, det har jag alltid tyckt. Jag är kanske lite bakvänd på det sättet att jag inget vemod känner när höstkvällarna mörknar. Men i påskatider, däremot!

I dag väcktes vemodet av aviseringen i FB att en vän fyller år i dag. Men hon dog för två år sedan, det var en snabb process. För sju år sedan i dessa tider dog väninnan C – också en snabb process. Henne kom jag att tänka på efter en dröm jag hade på morgonnatten.

I drömmen reste vi på utfärd till Borgå. Det var ett blandat sällskap, medlemmar i SLS seniorkrets, gamla klasskamrater ur gänget Bullgummorna och väninnan C:s make, änklingen. Till och med i sömnen sitter Corona-reflexerna i – vi hälsade på varandra med fjärran vinkningar, inga kramar ens i drömmarnas värld.

Denna tid på året sjunger påskmusiken, främst den gungande inledningskören i Matteuspassionen i mig. Speciellt i stilla veckan. En vemodets grundton, mäktig, men i grunden sorglig.

I Fb minnena dök också upp bilder från resan till Milano två år sedan. Trakterna som drabbades tidigt och hårt. Den fina staden Bergamo där middagsringningen från många kyrkor klingade så mäktigt. Och Leonardo da Vincis vingård mitt i Milano intill klostret med Nattvarden. En av de skönaste oaser jag bevistat.

Minnen av alla de slag, alltså. Här sitter jag i köket och erinrar mig. Mest tänker jag på hur rikt livet är – hur mycket fint man varit med om. Och påskoratoriets jublande toner följer ju också på passionsmusikens dysterhet. Vi går vidare – något nytt är på väg!

Gott är också att ha rutiner! Varje morgon sover jag länge, medan maken vaknar tidigare för att dra lektioner i arbetsrummet. ”Vilken tid vill du ha lunch”, frågar jag sömndrucket. ”Har en lucka mellan 11.40 och 12.00”, blir svaret.

Ok! Hushållerskan ska kravla upp sig till dess. Vardagsbestyren segrar!

Firandet får vi ta senare

Många som sände hälsningar i förra veckans Tongåva avslutade med just de orden, ”firandet får vi ta senare”, och det verkar bli adekvat ett bra tag framöver.

Det har slagit mig att hade vår Stora finlandssvenska festbok inte redan utkommit hade man känt sig manad att skriva ytterligare ett kapitel: att fira i coronatider. I boken finns ju krigstiderna med som orsak till att fester firats annorlunda eller inte alls.

Men aldrig har – i det material som finns arkiverat i traditionsarkiven – en liknande orsak till festförändringar dokumenterats: att hela världen befinner sig i undantagstillstånd och sammankomster är förbjudna.

Icke desto mindre går livet vidare i skuggan av allt det nästan obegripliga: folk ska döpas och gifta sig och begravas. Folk fyller år och det borde snart bli studentdimission. Påsk är i ankommande och valborg och första maj.

Jag gör fältarbete på nätet i dessa dagar, där avspeglas något av hur det hela styrs upp. Vi kan ta del av bildreportage där brudparet ensamma, med endast några officianter står i den domkyrka som var planerad att fyllas av släkt och vänner.

Den planerade stora bröllopsfesten skjuts på framtiden. Andra kanske skjuter hela vigseln på framtiden som man läst göras i kungliga kretsar i Storbritannien.

Det hjärtskärande i sammanhanget – ty det mesta andra kan framskjutas – t.o.m med relativt gott humör – är begravningarna. Att inte kunna delta i de käras sista fest är omistligt, hur mycket man än planerar avskedsfester och stora begravningskaffen när allt en gång är över.

Också här är människan påhittig. Jag tycker för övrigt att påhittighet och rådighet och anpassning till omständigheterna färgar mycket av det man läser på nätet idag.

Man deltar i begravningen via videosamtal på iPaden, deltagarna på distans är klädda i begravningskläder och man har bakat en kaka till begravningskaffet på distans, en vit duk läggs på bordet, allt är stämt till högtid, läser jag i en tidningskolumn.

Man tänder ett ljus, pryder med blommor och ordnar ett litet altare med foto av den döda. De som deltog i begravningen återger hur det hela gick till i viktiga telefonsamtal. Det finns en imponerande färdighet till att högtidliggöra och ritualisera.

Och nu stundar påsk. Den kan man inte skjuta upp – och påsk blir det igen om ett år om världen består. Men fira ska vi – så gott det går. Jag ser fram emot inläggen på de sociala medierna nästa vecka – komma samman i kyrkan, vid de många konserterna och vid middagsborden kan vi ju inte.

För många blir påsken kanske ganska lika som den brukar vara. Jag ersätter alla de kyrkliga tillfällena med att se på hemförsamlingens gudstjänster på nätet. Vi lyssnar på Matteuspassionen och Påskoratoriet här hemma. Maken har planerat in god mat – en sparrissoppa och speciella köttbullar han hittade recept på i finska hufvudstadsdraken.

Men barnbarnen kommer vi att sakna! Därför var det underbart då ett präktigt kuvert damp ner i postluckan i dag! En stor bunt fotografier och rent av tre stycken påskkort! Dem kan mommen sitta och längta vid i avskildheten!