Många som sände hälsningar i förra veckans Tongåva avslutade med just de orden, ”firandet får vi ta senare”, och det verkar bli adekvat ett bra tag framöver.

Det har slagit mig att hade vår Stora finlandssvenska festbok inte redan utkommit hade man känt sig manad att skriva ytterligare ett kapitel: att fira i coronatider. I boken finns ju krigstiderna med som orsak till att fester firats annorlunda eller inte alls.

Men aldrig har – i det material som finns arkiverat i traditionsarkiven – en liknande orsak till festförändringar dokumenterats: att hela världen befinner sig i undantagstillstånd och sammankomster är förbjudna.

Icke desto mindre går livet vidare i skuggan av allt det nästan obegripliga: folk ska döpas och gifta sig och begravas. Folk fyller år och det borde snart bli studentdimission. Påsk är i ankommande och valborg och första maj.

Jag gör fältarbete på nätet i dessa dagar, där avspeglas något av hur det hela styrs upp. Vi kan ta del av bildreportage där brudparet ensamma, med endast några officianter står i den domkyrka som var planerad att fyllas av släkt och vänner.

Den planerade stora bröllopsfesten skjuts på framtiden. Andra kanske skjuter hela vigseln på framtiden som man läst göras i kungliga kretsar i Storbritannien.

Det hjärtskärande i sammanhanget – ty det mesta andra kan framskjutas – t.o.m med relativt gott humör – är begravningarna. Att inte kunna delta i de käras sista fest är omistligt, hur mycket man än planerar avskedsfester och stora begravningskaffen när allt en gång är över.

Också här är människan påhittig. Jag tycker för övrigt att påhittighet och rådighet och anpassning till omständigheterna färgar mycket av det man läser på nätet idag.

Man deltar i begravningen via videosamtal på iPaden, deltagarna på distans är klädda i begravningskläder och man har bakat en kaka till begravningskaffet på distans, en vit duk läggs på bordet, allt är stämt till högtid, läser jag i en tidningskolumn.

Man tänder ett ljus, pryder med blommor och ordnar ett litet altare med foto av den döda. De som deltog i begravningen återger hur det hela gick till i viktiga telefonsamtal. Det finns en imponerande färdighet till att högtidliggöra och ritualisera.

Och nu stundar påsk. Den kan man inte skjuta upp – och påsk blir det igen om ett år om världen består. Men fira ska vi – så gott det går. Jag ser fram emot inläggen på de sociala medierna nästa vecka – komma samman i kyrkan, vid de många konserterna och vid middagsborden kan vi ju inte.

För många blir påsken kanske ganska lika som den brukar vara. Jag ersätter alla de kyrkliga tillfällena med att se på hemförsamlingens gudstjänster på nätet. Vi lyssnar på Matteuspassionen och Påskoratoriet här hemma. Maken har planerat in god mat – en sparrissoppa och speciella köttbullar han hittade recept på i finska hufvudstadsdraken.

Men barnbarnen kommer vi att sakna! Därför var det underbart då ett präktigt kuvert damp ner i postluckan i dag! En stor bunt fotografier och rent av tre stycken påskkort! Dem kan mommen sitta och längta vid i avskildheten!