Nånting vemodigt är det över den tidiga våren, det har jag alltid tyckt. Jag är kanske lite bakvänd på det sättet att jag inget vemod känner när höstkvällarna mörknar. Men i påskatider, däremot!

I dag väcktes vemodet av aviseringen i FB att en vän fyller år i dag. Men hon dog för två år sedan, det var en snabb process. För sju år sedan i dessa tider dog väninnan C – också en snabb process. Henne kom jag att tänka på efter en dröm jag hade på morgonnatten.

I drömmen reste vi på utfärd till Borgå. Det var ett blandat sällskap, medlemmar i SLS seniorkrets, gamla klasskamrater ur gänget Bullgummorna och väninnan C:s make, änklingen. Till och med i sömnen sitter Corona-reflexerna i – vi hälsade på varandra med fjärran vinkningar, inga kramar ens i drömmarnas värld.

Denna tid på året sjunger påskmusiken, främst den gungande inledningskören i Matteuspassionen i mig. Speciellt i stilla veckan. En vemodets grundton, mäktig, men i grunden sorglig.

I Fb minnena dök också upp bilder från resan till Milano två år sedan. Trakterna som drabbades tidigt och hårt. Den fina staden Bergamo där middagsringningen från många kyrkor klingade så mäktigt. Och Leonardo da Vincis vingård mitt i Milano intill klostret med Nattvarden. En av de skönaste oaser jag bevistat.

Minnen av alla de slag, alltså. Här sitter jag i köket och erinrar mig. Mest tänker jag på hur rikt livet är – hur mycket fint man varit med om. Och påskoratoriets jublande toner följer ju också på passionsmusikens dysterhet. Vi går vidare – något nytt är på väg!

Gott är också att ha rutiner! Varje morgon sover jag länge, medan maken vaknar tidigare för att dra lektioner i arbetsrummet. ”Vilken tid vill du ha lunch”, frågar jag sömndrucket. ”Har en lucka mellan 11.40 och 12.00”, blir svaret.

Ok! Hushållerskan ska kravla upp sig till dess. Vardagsbestyren segrar!