En dålig natt vaknar till grå morgon. Jag har rusat som en galning i drömmarna för att hinna till olika fortskaffningsmedel.

Har jag rubricerat ett blogginlägg ”Misströstan” tidigare? Kanske, men inte av orsaker som nu för ordet i hågen redan på morgonen.

Misströstan är snäppet försonligare än ”ångest”. I dag läser jag i morgontidningen att ”Ångesten lägger sig över USA”. Över hela USA, man har inte en chans, känns det som.

Jag tror jag tar en paus från de sociala medierna i dag. Det enda man får veta där är att all vår gemensamma strävan inte kommer att belönas, utan det kommer värre efter. Går smittovågen ner nu återkommer den med rasande kraft senare.

Detaljerade beskrivningar av fruktansvärda sjukdomsförlopp fyller uppdateringarna. Inte en enda god nyhet, inte en ljusglimt.

Oftast har jag ju själv förmågan att komma igen efter såna här depressionsstunder. Så jag börjar väl snart pyssla med något som förströr. Det har bara blivit så bakvänt att allt tar formen av en travesti på dagens verklighet.

Selma Lagerlöf och Sophie Elkan reser kors och tvärs i Europa i den glimrande biografin om författarinnan jag läser. Jag blir beklämd och avundsjuk. I TV-serierna sitter man packade på restauranger och i parker. Det ser obehagligt och onaturligt ut.

Den enda TV-serien som påminde om att ännu värre tider stundat var den om andra världskriget vars sista avsnitt sändes förra lördagen. Det gav ett visst perspektiv på världsläget. Men piggade ju inte direkt upp en.

Nåja, slut på knarret! Livet är trots allt mångsidigt. Häromdagen sände barnbarnet S mig en bild på ett skolarbete hon gjort – man hade fått uppgiften att bygga vingar med Leonardo da Vincis skisser som inspiration.

Förtröstan! Det känner jag när jag tittar på bilden. Nog blir det väl bra!