När man tassar omkring här hemma i dessa tider möter man ständigt de små skavankerna i hemmet. Köksbänken håller på att murkna samman i kanten. Soffan borde definitivt få ett nytt ovantåg, det finns faktiskt små hål i tyget. Balkongens golvplattor ser ruggiga ut.

Allt det där bör åtgärdas. Sen senare. Senare innebär i detta fall inte enbart när Coronan lugnat sig utan också ”sen när rörsaneringen är klar”. Det känns inte meningsfullt att börja fixa till saker och ting när nån sorts tömning av lägenheten är i sikte.

Men när detta ”senare” infaller är ju en gåta. Alla möten där reparationsarbetena skulle planeras i husbolaget har lagts på is i nuläget. Tidtabellen – den ren tidigare lite vaga – har rasat samman.

Men ”sen” blir det vad det lider. Nytt kök, nytt badrum, nya textilier, nya snygga golvplattor.

Det är mycket bök innan vi når dit. Och på något vis orkar jag varken fundera eller oroa mig. I den stora kalabaliken ter sig reparationsarbeten konkreta och överkomliga. De har en början och ett slut.

Under tiden fyller jag den skamfilade soffan med nya kuddar och proppar balkonggolvet fullt med örter och blommor.

Vi får se med resten. Sen senare.