Sommarlov nalkas, fast i pensionärens liv är det inte så stor skillnad. Däremot väckte kvällstidningens fråga ”Vilket var ditt första sommarjobb” tankar och minnen. För jobb var det somrarna igenom när jag var ung. Det gick att få jobb också, särskilt om mor och far kunde förmedla kontakten.

Första jobbet? Nykonfirmerad och femton år gammal fick jag två veckors anställning som springbud på speditionsfirman där far jobbade. Säkert har jag beskrivit det förr – avdelningen med de äldre herrarna – långt över pensionsåldern – som utgjorde firmans kontakt med omvärlden – levererade dokument, avhämtade andra, rörde sig i hamnkvarterens kontor och rederiernas korridorer. Hade sina egna ”rundor” och gav sig ut på blixtuppdrag däremellan.

Herr Bollström var deras arbetsledare, en man av samma ädla årgång som resten av arbetslaget. De hade en gemensam jargong, en egen slang och en fin gemenskap. Femtonåringen introducerades i rutinerna – och dessa herrar som kunde sin hemstad i detalj lärde mig mycket om Helsingfors historia. Varje gång jag passerar Eino Leino-statyn i Esplanaden minns jag att herr Lindholm (det visade sig vara farfars kusin) hade historier att förtälja om skaldens leverne.

Sen bjöd gubbarna mig på wienerbröd till kaffet däremellan. Jag återkom till jobbet nästa sommar och efter ett tag avancerade jag till bolagets faktureringsavdelning där herr Mannila var chef. Där kollade jag fakturor och åt wienerbröd hela sommaren – nu var det damerna på faktureringen som bjöd.

På den vägen blev det – Henry Nielsen Johnson Line efterföljdes en sommar av mammas arbetsgivare Scan Auto där jag introducerades i en användningen av en enorm bullrande bokföringsmaskin. Inga wienerbröd där.

Det blev studentvår och det året sökte jag själv jobb strax efter skrivningarna – det stora varuhuset anställde mängder av extra arbetskraft på den tiden. Fru Laxström på Stockmanns husgerådsavdelning lärde mig allt om bestick – och bjöd på bakelser.

Jobbet på sjukhuset Mehiläinen (där jag bland annat enligt doktor Krusius anvisningar gav råd inför provtagningar) förvandlades till weekendanställning på laboratoriets kansli – vilket möjliggjorde studier utan lån, intressanta upplevelser och goda vänner. Där jobbade jag faktiskt en hektisk period parallellt med mitt första timjobb på Folkkultursarkivet – två kontrasterande världar som på något sätt passade bra ihop!

Man lärde sig en hel del om arbetslivet dessa somrar, om kollegial gemenskap – om baktal och fejder – om stolthet över den egna sysslan, om att allt arbete är viktigt och kan göras bra eller illa.

Och de goda arbetsledarna lyser fram efter 50 år – vid namn minns jag dem, repliker, incidenter – och jag minns precis hur Konditori Stellas vaniljwienerbröd smakade under tidigt 1970-tal.

Håhåjaja. Snart minns jag väl dessa tider bättre än de sista arbetsåren före pensioneringen. Ett drygt år har jag fått vara ledig nu – och det känns bra. Lite mera ”jobb” i form av aktiviteter hoppas man på efter denna vår. Men i stort sätt är det bra.

Maken packar ihop nu i sin tur – nästa vecka ska vi posta hans pensionsansökan. Han har en del ”jobb” på lut i framtiden – och det tror jag passar honom bäst. Lyxigt att få välja själv i alla fall.

Kassen nedan får han inte bruk för mer i alla fall, den han packade jobblunchen i varje dag. Innan jag slängde den välanvända produkten gjorde jag som jag brukar med utslitna föremål nuförtiden – avfotograferade den – som inspiration till framtida kom-ihåg.