Pensionärens liv är just nu något opreciserat. Skolterminen tog slut, maken har sommarlov som ska fortsätta i pensionering 1.8. Det är sol, det är ibland rätt varmt. Lättnaderna i avstängningen känns både hoppfulla och lite oroande.

Allt liksom tvekar och håller andan.

Den som hängt här hemma som pensionär dryga året nu har ju inget jobb som avskiljer den ofrivilliga hemmatillvaron från den vanliga. När också maken jobbat hemifrån flera månader känns inte heller hans sommarledighet som något förändrande.

Vi går här och tassar tillsammans, med den skillnaden att han inte som under våren iakttar en tidtabell i sitt tassande.

Som traditionsvetare tänker jag mycket på förändringsmarkörer, på högtidliggörande av nya skeden i livet och perioder i årets gång. Nu kännas det som fritid, semester, vardag och helgdag, ledigt och strukturerat är en enda röra.

Vad är mina sommarmarkörer då, vad fattas? För många är ”Stugan”, ja riktigt med stort S sommartecknet nummer ett. Det är ju en rejäl förändring att byta boplats helt och hållet, syssla med helt andra saker än hemma, leva sommarliv och sommarlov.

Vi kan inte leva stugliv – makens allergier tål inte det. Så jag har inte heller byggt upp några tankestrukturer kring ”stugor”. Det som inte går, det går inte.

Däremot är för mig ”Medelhavet” sommar, det tycker ju många är stolligt då naturen är som finast här hemma just dessa tider. Men Medelhavet är vår Stuga och den stugan är otillgänglig i år. Stugan skulle ha stått i Palma de Mallorca i år.

Medelhavsstugorna står nog kvar nästa år – kanske blir det Spanien, kanske Grekland, vem vet – Italien eller Kroatien?

Men i år får vi semestra här hemma och söka sommarstämningarna i närområdet. Vi har funderat på hotellövernattningar i Åbo och Tammerfors – bara för att få promenera på lite nya ställen, gå på museer och ladda in lite pengar i hemlandets restaurangbransch.

Jag har som vanligt skrivit ner tips på vad man kan hitta på här hemma – ty på Medelhavsstugan har vi ju trots allt vistats bara en vecka.

I år har lillebror O vuxit till sig så pass att han bör få chansen att bekanta sig med de platser storasystrarna älskade som små – ja platser var och en väl älskar i alla åldrar: Högholmen, Fölisön, Glims museum …

Hoppas på utfärder med barnbarnen, alltså, det är sommar det! Och turerna till Fiskars, Ekenäs och Borgå – det måtte väl smaka sommar – de hör ju alltid till semesterprogrammet.

Så egentligen är det väl inte så hemskt annorlunda! Det blir midsommar med sill och nypotatis, det blir makens och min födelsedag i slutet av juli, det blir Klobbens havsbad och promenader längs Esbo strandväg – där det kan noteras som en stor glädje att det finns öppna kaféer att svalka sig vid.

Nu borde jag gå till frissan och fixa till coronakalufsen, maken har några engagemang med skolan ännu – och damkören har fått chans att sjunga ihop utomhus några varv i juni. Märkligt att träffa folk!

Sen är det tomt i almanackan, som det ju ska vara såhär års.

Och den som har en inglasad balkong med vyer ska inte klaga (som maken säger är balkongen vår egentliga sommarstuga med all sin prunkande blomsterprakt).

Vill vi känna av ännu mera sol, vind och vatten är det bara att klättra upp på Kasaberget en bit bort (se bilden nedan). Där öppnar sig nationallandskapet i all sin glans. Det är en sommarmarkör att ta sig dit upp – lite medtaget bubbel skadar inte ritualen.

Så nog är det sommar. Men jag längtar till Medelhavet, det är bara så. Också!