Små luckor i världen öppnar sig för finländska resenärer just nu – men ingen vet hur fort de kan slå igen på nytt. Skört, vingligt är läget.

Allt sedan dess maken och jag slog oss ihop år 1974 har vi årligen firat semester utomlands. Att packa och resa – ofta till Medelhavets turistorter – har hört lika starkt till sommarledigheten som stadssemestrarna har hört till höstloven och julsäsongen.

I 46 år har det varit så. Men i år skulle jag sannerligen inte vilja åka längre än till Estland. Jag lider med länderna som har turismen som viktigaste näring. Men i år tar vi det piano och hoppas på att världen blir resbar igen.

Albumen och askarna med resminnen har hopat sig i skåpet. Som man har fotograferat och samlat på broschyrer och biljetter och restaurangnotor i sina dagar! Som man har lärt sig om kulturer och sedvänjor och mat och liv utanför hemlandet under dessa resor.

Men som dottern konstaterat – när hon var liten och vi planerade årets resor var det annorlunda – man sparade pengar en längre tid, man läste resebyråernas glossiga tidningar, vägde alternativen mot varann, funderade och kalkylerade, man vandrade högtidligt till byrån för att beställa – i god tid ty det bästa såldes snabbare än kvickt, det kunde vara kö i Solresors kontor första dagen Greklandsresorna såldes. Det kändes som en ritual i sig att komma ut med bokningslappen i nypan. Sen började man längtande räkna dagarna.

Charterresan var ett evenemang, men snart blev färden också något av en plåga. Stressen på flygplatserna, den allt påvrare trakteringen i de överfyllda trånga planen, alla säkerhetsarrangemang som tillkom efter ändrad världssituation – slutligen flygskammen.

Nej slutligen – stanna hemma -sommaren ska det stå! Vad härefter kommer vet ingen. Kommer vi att glömma hur det var pandemisommaren 2020 när den omsider blir en parentes. Eller blir vårt resande annorlunda?

Som en resa definierar jag denna sommar minsta lilla tur bortom Sökös gränser. I går var det Tusby, i dag östra Helsingfors, i morgon kanske en liten tur till kulturlandskapet kring Esbo gård … Nästa vecka rena rama långresan till Åbo.

Men en vacker dag hoppas jag åter – som sommaren 1992 på bilden nedan – kunna sitta på ängen vid Paestum i Syditalien. Äta mozzarellan som kommer från bufflarna som betar på ängen invid. Stå vid Neapelbukten och se ut mot Capri. Känna Italien i mig så det fullkomligt hisnar.

Jag hoppas jag aldrig mer kommer att leva i villfarelsen att dessa upplevelser är självklara, utan nåderika äventyr att njuta av och begrunda länge, länge …