Fynd och funderingar

Sommarperiodens sista dag. I morgon har vi september – och fastän det lovats lite mer värme känner man att aktiviteterna börjar flytta inomhus. I går t.ex. kändes inte balkongen lockande för middagsätande – det fick bli varma köket istället, och väl så.

Denna vecka har jag ingenting antecknat i almanackan – ja barnbarnet S kommer på sitt vanliga blixtbesök i väntan på att keramikklubben som verkar nära oss börjar. Vi brukar hinna med några kortspel och lite prat, sen följer vi henne till klubben, en fin liten ritual som ger möjlighet att fokusera på vad som är på gång i hennes tillvaro just nu.

Förra veckan inföll mitt första engagemang sedan coronatiden satte i gång – medförfattaren till Festboken och jag spelade in ett avsnitt i podden Vetskap. Det var fruktansvärt hur rostig jag kände mig. Hade inte en aning om ifall pratet skulle löpa överhuvudtaget, om jag hade nån formulerings- och associationsförmåga kvar efter den långa ”tystnaden”.

Nå det får lyssnarna bedöma! Vi båda talare var så utmattade efter ansträngningen att vi fick ta en rejäl tupplur vid hemkomsten. Men kanske man lite ”kom igång” nu – hoppas det, för nästa vecka ska vi tala på Arbis. Sen har jag tomt i almanackan ända till december! Ja fast Bullgummorna, studentklassen 1974, har prickat in en träff också, lite umgänge blir det.

En glad nyhet på måndagsmorgnar upptäckte jag i dag då det aviserades att SVT-programmet ”Det sitter i väggarna” inledde en ny säsong – den kan även i Finland ses på SVT-Play.

Jag älskar det programmet – det är som skapt för mig. Byggnadsantikvarie Erika utför mirakulösa restaureringsarbeten i de utvalda kulturhusen och historikern Richard letar fram arkivuppgifter om invånare och byggnadsskeden.

Speciellt Erika och de andra hantverkarna gör mig fullständigt matt av beundran. Richards arkivforskning kunde jag kanske klara av någorlunda – men exempelvis uppbyggandet av en kakelugn – av delar och bitar av en nedriven sådan man hittar i husets källare – det skulle jag inte klara av under några som helt omständigheter eller åratals utbildning.

Mitt mellannamn är klumpedump och fjäskig är jag också. Ändå har jag genetiskt ett stort påbrå just av praktisk yrkeskicklighet. Men ingenting av detta har fastnat i mig. Jag kan varken snickra eller spika eller sy eller sticka.

Inspirerad av dagens program kom jag att tänka på alla de askar med släktens fotografier och dokument som samlats hos mig. Jag plockade lite i lådorna och kan presentera två herrar med praktiskt handlag och hantverkarutbildning: morfar Oskar, appreturmästare och hans far Edvin Gotthard, kammakare. I släkten finns också skomakare, smeder, glansstrykerskor, byggmästare.

Här saluför Nordens sista kammakare sina varor på Ekenäs torg.

Och här sitter sonen bland texttilhögarna på Tavastehus klädesfabrik.

Släktforskning ska det bli, men först uppredande av alla lådorna jag förfogar över. Där har man jobb alla lediga höstdagar. Hittade också bilden ovan av moffa och oss barnbarn, syster Y och jag. När jag sände den till dottern kommenterade hon genast med att jag är mycket lik yngsta barnbarnet, ”Oskar den andre”.

Varpå jag hittade en bild till av mig i tvåårsåldern – också där ser man släktskapen mellan mommen och dottersonen tydligt.

Har du klänningen kvar, kontrade dottern som mindes att den använts som dockplagg i hennes barndom. Jo – där fanns den – i vår linnekista, som ny är den!

Sydd av handarbetsskickliga mamma eller moster eller mormor Hilda.

Så nu ska jag börja reda upp i mina lådor, skriva bildtexter till det jag vet något om, systematisera, läsa gamla brev och dokument.

”Gamla hus och deras historia väcks till liv”, aviserar man serien ”Det sitter i väggarna”. ”Släkten Löfström-Lindholms historia väcks till liv” får bli mottot för min höst.

När man nu ändå ska hålla sig undan Coronan, har ledig tid i mängd – och pensionen droppar in troget varje månad. En lyckans gumma är man, på sätt och vis!

Mitt eget hembygdsmuseum

Maken hade tandläkare i hufvudstaden i dag så jag hakade på med tanken att det vore kärt med lite nya stråk för promenaden.

Det blev en vandring genom min forntid, visade det sig. På Esplanaden i stadens absoluta centrum var det rätt tyst. Alla i de kvarteren rörde sig med en målmedvetenhet, de skulle nånstans.

Jag tycktes vara den enda som flanerade. Inga turister eller hemestrare omringade mig.

Så det blev Fabiansgatan i sakta mak. Både nr 6 där pappa jobbade på Henry Nielsen och nr 7 där Folkkultursarkivet i tiden var min arbetsplats har blivit piffiga boutiquehotell. Ett riktigt hotelldistrikt har kvarteren runt Kaserntorget förvandlats till. Med lunchrestauranger och barer. Eromangas konditori finns kvar – där köpte pappa hem köttpiroger och vaniljwienerbröd när det skulle festas! Jag tog inte svängen runt Saluhallen – månne dom ännu saluför blodpalt? Vår standard lördagsrätt som även den inköptes av far och gav mamma matlagningsfritt en dag i veckan.

De flesta gatorna är uppgrävda såhär sommartid, det är det vanliga. På Robertsgatan var de tillbommade butikerna många. Men vänder man blicken upp mot husfasaderna ser man vidunderliga detaljer. Och på väggarna finns intressanta plaketter, en berättar t.ex. att nationalskalden och hans välkända polare Cygnaeus och Snellman kamperade i timmerman Bergmans gård som i tiden befann sig här.

Så kommer man till Hagelstams antikvariat i hörnet av Nylandsgatan – vilken fröjd att ta del av den genomtänkta skyltningen! Under min skoltid var dessa kvarter proppade av handlar med gamla böcker. Man kände bokhandlarna till namn och till skepnad, de flesta särpräglade Helsingforspersonligheter.

Fredriksgatan – det är gatan i vars bortre ända jag bodde som nyfödd, med mor och far i tant Helins lilla hyresetta. I andra ändan, i en ännu mindre etta bodde makens gammelmoster och gudmor Elsa. Den gården är låst nu, tyvärr.

Sedan nåddes höjdpunkten på vandringen – Bulevardens kontinentala aveny med det forna Svenska flicklyceet och Ekbergs konditori mitt emot varann, så lämpligt. Napoleonbakelserna är det enda ursprungliga som finns kvar – gamla ”Bullan” är vorden Europeiska skolan och Ekbergs brödbutik har genomgått en drastisk renovering.

När jag hade nått Gamla kyrkans skvär kom regnet. Dess dystra plakett om den ”utifrån komna hemska pesten” som ”bortryckte två tredjedelar av Helsingfors befolkning” år 1710 var det sista jag fotograferade.

Nu fick jag snabba stegen och ta tillflykt till Stockmanns varuhus, inte heller det sig likt mer, gammal arbetsplats och ett glimrande affärsemporium när det begav sig.

Nej, något egentligt hembygdsmuseum i betydelsen ”konserverad forntid” är det ju inte frågan om, dessa byggnader och miljöer. Det mesta finns kvar, men allt är förändrat.

Det är som det ska vara. Och jag hoppade gärna in i bilen hem till nya hemstaden igen. Där min historia är kort och mycket ännu finns att utforska.

Några grader nedstämdhet

Två veckor augusti kvar. Nu inträder vardagen för många, skolorna i Esbo öppnar i morgon, semestertiderna drar mot sitt slut.

Här på Sökögränden tassar vi på. I morgon ska lektor emeritus inte dra mot läroinrättningen utan kan vända sida och somna om som vanligt nuförtiden. Hans första pension borde droppa in i veckan också.

Nån sorts semester har jag tyckt mig fira även om pensionärens dagar alla är lika lediga. Vilket gör att jag tycker något annat borde följa nu. Något mer inrutat och disciplinerat. Märkligt hur människan ska åstunda sådant när det i princip är tillåtet att leva helt planlöst.

Sysslolösheten gör att en viss nedstämdhet tar över. Mjältsjuka är ett gammalt bra ord för tillståndet. Och inbillningssjuka leder det också till. Ett överdrivet iakttagande av förändringar och krämpor i den egna kroppen. För mycket tid att känna efter och få onda aningar.

Nå hur ska vi bearbeta detta då hela världen åter stänger igen med mera eländes-pandemi! Då körsång är farligt och möten smittohärdar. Jag tror nästan det är friskt att känna sig nedstämd i dessa tider. Som Michelle Obama konstaterade – hon lider av en lätt depression. Strax fick hon över sig kritik – depression kan inte vara ”lätt”.

Hon har nog mjältsjuka, tror jag – tungsinne, melankoli, svårmod, blödsinne, svarthåga, beskriver talande synonymer det ålderdomliga ordet.

Man försöker underhålla sig bäst man kan och ta till sig av världens och livets obestridliga vidunderlighet. Jag har hela året speciellt glatt mig åt olika historiska dokumentärer i TV av det mer underhållande slaget – ofta om Sverige-Finlands gemensamma historia.

Sådant ger en mersmak och jag har googlat väldeliga för att fördjupa mina sedan länge alltför dammiga kunskaper. Åbo-resan väckte också nya tankar och nyfikenhet. Nu har jag faktiskt plockat fram tyngre artilleriet – Kari Tarkiainens och Nils Erik Villstrands mastiga volymer i Finlands svenska historia.

En annan spännande sak är att följa en ny liten persons utveckling. Lille herr Oskar har nått ett skede i sitt ett år nio månader gamla liv som nuförtiden kallas ”terrible twos”. Mommen fick googla lite om det med, alltså skedet när inte talet riktigt hunnit med den övriga fysiska utvecklingen – och ilskan blir stor när man vill mer än man får och inte har orden att parlamentera för sin sak – ungefär.

Vilket leder att man kastar sig i raseri mitt på trottoaren och vägrar ta reson. Jojo, det där minns man från förr – ett i sig viktigt skede! För att inte tala om all den andra utvecklingen, nya ord, ny förståelse, nya konster.

Också storasystrarna har så mycket intressant i sina liv att följa just nu! Det är en ynnest att ha tid att ta del av allt. Och slippa stiga upp i ottan och skramla iväg till stan i metron i morgonskymningen.

Det du, mommen!

Man måste drömma

Det är viktigt att drömma – annars kan man inte förvandla sitt liv till något bättre, informerar en brett upplagd artikel i gårdagens finska hufvudstadsdrake.

Men ”drömma” avses ju då snarast fantisera, inte sovdrömmarna. Har just vaknat upp efter en lång hemsk följetong till dröm om livet i nån sorts makaber dystopi med alla skräckingredienser – såna drömmar kan man verkligen undvara.

Men drömma och fantasiplanera, kanske rentav förfärdiga en drömkarta, ett kollage med bilder som symboliserar det åtrådda, det ska vara viktigt, läser jag.

Jag märker att det är klent med mitt drömmande nu. Det finns ingenting jag riktigt åstundar. Pensionären lever i dagen, de stora förändringarna i livet har redan passerats, smålängtan kan man känna ibland, Coronan har fått en att avfärda en hel del funderingar.

Det kändes därför nästan bra när jag vid TV:n häromkvällen kände tårarna börja rinna – det var underbara Joanna Lumley som i sin serie om besök i grekiska miljöer stod på Akropolis och såg ut över vyerna.

Mig fattas medelhavsländerna just nu, kände jag, och Akropolis har jag ju aldrig besökt. Det kändes som början av en drömkarta – och med lite tålamod och hopp är ju den drömmen realiserbar.

Många av mina drömmar har ju redan gått i uppfyllelse, förresten. T.ex. den att bo i egen lägenhet, nära havet. Här tittar jag ut mot Tallinn varje kväll, här vandrar fullmånen förbi i apelsingul skepnad, här blinkar stjärnhimlen fritt – ända fram till europeiska kontinenten.

En fin sak med trakten – Sökö heter den ju – är också dess invånare. I helgen snurrade en räddningshelikopter omkring här i flera timmar. Vill man ha besked lönar det sig att logga in i FB-gruppen Soukka-Sökö. Det visade sig att en äldre man villat bort sig – till sist blev det mörkt och man fick ta till värmekameror.

Det var gruppmedlemmarnas reaktioner som imponerade på mig – genast meddelade många i gruppen att de gav sig ut i sin egen närmiljö för att se om Jaakko kunde hittas där. Man höll kontakt i FB-gruppen – och när Jaakko slutligen hittades var glädjen stor.

Ingen av de engagerade var personligen bekant med mannen. Värmen i diskussionerna gjorde en glad. Ofta knarrar gruppen bara om ungdomarnas evinnerliga nattliga bullrande med mopeder, men när det gäller ställer man upp och bryr sig.

En dröm att få leva med såna människor omkring sig!

I mörka Sökö-natten är det inte gott att villa bort sig! Våra dagtid fina berg och vandringsleder kan vara en dödsfälla för nattliga vandrare med några år på nacken.

Upprepning, vanor och ny takt

Vilken rubrik! Men det är nu ungefär kring dessa nyckelord jag funderar i dag. Veckan började regngrått och pensionärerna på Sökögränden tog sig för att städa lite. Det har inte blivit så mycket av den sortens aktiviteter på sistone.

Städrutinerna måste få ny form nu när vi båda tassar här hemma. Dessutom i viss skröplighet, ty maken har drabbats av ryggkramper och jag har mina gamla knäproblem. Jag kan böja mig, men inte sitta på knä, han kan inte riktigt det ena eller det andra just nu. Vi hoppas på fysioterapin som tar vid på onsdag.

Promenera är emellertid bra för båda och därför var det skönt att solen tittade fram på eftermiddagen. Det blev en lång promenad, jag i lite långsammare takt, visserligen. Nu känner man sig ljuvligt motionerad.

Det var vanorna och takten det kanske – men vad med upprepningen? Jo, häromveckan läste jag i kolorerade veckotidningens frågespalt ett spörsmål som fick mig att tänka. Det var en kvinna, troligen ungefär i min ålder, som oroade sig. Nu då coronaisolationen genomlidits i månader hade det nämligen visat sig att hon och maken inte hade nånting alls att prata om mera. Alla samtalsämnen hade tagit slut och man vandrade omkring där hemma och teg. Vilka råd kunde tidningens relationsexpert ge?

I svaret uppmanades paret hålla kontakt också med andra människor via telefon och sociala medier. Tystnaden i hemmet kunde också åtgärdas med att systematiskt läsa samma böcker och samma filmer och ställa till med diskussion om det upplevda efteråt.

Det lät konstruerat. Och jag kan inte känna igen mig i upplägget. Maken och jag läser sällan samma böcker (ja vissa deckare kanske) och hittar ganska få filmer som roar oss båda. Vi har fullkomligt olika utbildningar och expertiser. Vi har ganska olika hobbyn också. Efter ett långt liv tillsammans har vi förstås fått gemensamma intressen – resor, musik, mat, barnbarnen såklart.

På 46 år har det aldrig blivit tyst hemma hos oss. Olikheterna skapar en mångfald – människan kan intressera sig för allt hon VILL. Kanske inte fullständigt begripa eller bemästra – men nog intressera sig.

Det andra som slog mig är att allt man pratar om inte behöver vara nytt och förvånande. Jag tror en viktig sak – i alla relationer, också vänner emellan – är att man ska få upprepa sig i sina kommentarer, anekdoter och minnen. ”Det där har du berättat tusen gånger förr” är en replik man gärna kan hålla inne med.

De viktiga berättelserna måste få upprepas. Det kan vi bjuda varandra på.

Min nya takt inbegriper förresten en viss rastlöshet vid konsumtionen av filmer och böcker. Finner jag inte glädje efter ett visst antal sidor eller minuter stänger jag av, eller lämnar tillbaka boken till biblioteket. Jag ser inte samma tendens hos maken, han har mera uthållighet i sitt konsumerande av kultur.

Vi fick två fina födelsedagskort av barnbarnen i år – de avspeglar väldigt bra våra karaktärer. På makens kort står den lugna björnen och pysslar eftertänksamt med sina trädgårdsodlingar. På mitt kort ligger läsaren i sin hängmatta omringad av böcker – i travar, i högar, i rader. Så mycket att läsa – så lite tid.

Korten var så träffande att vi köpte ramar till dem. Lika och olika i takt och vanor, i lugn upprepning av det bästa i livet!