Det är viktigt att drömma – annars kan man inte förvandla sitt liv till något bättre, informerar en brett upplagd artikel i gårdagens finska hufvudstadsdrake.
Men ”drömma” avses ju då snarast fantisera, inte sovdrömmarna. Har just vaknat upp efter en lång hemsk följetong till dröm om livet i nån sorts makaber dystopi med alla skräckingredienser – såna drömmar kan man verkligen undvara.
Men drömma och fantasiplanera, kanske rentav förfärdiga en drömkarta, ett kollage med bilder som symboliserar det åtrådda, det ska vara viktigt, läser jag.
Jag märker att det är klent med mitt drömmande nu. Det finns ingenting jag riktigt åstundar. Pensionären lever i dagen, de stora förändringarna i livet har redan passerats, smålängtan kan man känna ibland, Coronan har fått en att avfärda en hel del funderingar.
Det kändes därför nästan bra när jag vid TV:n häromkvällen kände tårarna börja rinna – det var underbara Joanna Lumley som i sin serie om besök i grekiska miljöer stod på Akropolis och såg ut över vyerna.
Mig fattas medelhavsländerna just nu, kände jag, och Akropolis har jag ju aldrig besökt. Det kändes som början av en drömkarta – och med lite tålamod och hopp är ju den drömmen realiserbar.
Många av mina drömmar har ju redan gått i uppfyllelse, förresten. T.ex. den att bo i egen lägenhet, nära havet. Här tittar jag ut mot Tallinn varje kväll, här vandrar fullmånen förbi i apelsingul skepnad, här blinkar stjärnhimlen fritt – ända fram till europeiska kontinenten.
En fin sak med trakten – Sökö heter den ju – är också dess invånare. I helgen snurrade en räddningshelikopter omkring här i flera timmar. Vill man ha besked lönar det sig att logga in i FB-gruppen Soukka-Sökö. Det visade sig att en äldre man villat bort sig – till sist blev det mörkt och man fick ta till värmekameror.
Det var gruppmedlemmarnas reaktioner som imponerade på mig – genast meddelade många i gruppen att de gav sig ut i sin egen närmiljö för att se om Jaakko kunde hittas där. Man höll kontakt i FB-gruppen – och när Jaakko slutligen hittades var glädjen stor.
Ingen av de engagerade var personligen bekant med mannen. Värmen i diskussionerna gjorde en glad. Ofta knarrar gruppen bara om ungdomarnas evinnerliga nattliga bullrande med mopeder, men när det gäller ställer man upp och bryr sig.
En dröm att få leva med såna människor omkring sig!
Carola Ekrem 