Två veckor augusti kvar. Nu inträder vardagen för många, skolorna i Esbo öppnar i morgon, semestertiderna drar mot sitt slut.

Här på Sökögränden tassar vi på. I morgon ska lektor emeritus inte dra mot läroinrättningen utan kan vända sida och somna om som vanligt nuförtiden. Hans första pension borde droppa in i veckan också.

Nån sorts semester har jag tyckt mig fira även om pensionärens dagar alla är lika lediga. Vilket gör att jag tycker något annat borde följa nu. Något mer inrutat och disciplinerat. Märkligt hur människan ska åstunda sådant när det i princip är tillåtet att leva helt planlöst.

Sysslolösheten gör att en viss nedstämdhet tar över. Mjältsjuka är ett gammalt bra ord för tillståndet. Och inbillningssjuka leder det också till. Ett överdrivet iakttagande av förändringar och krämpor i den egna kroppen. För mycket tid att känna efter och få onda aningar.

Nå hur ska vi bearbeta detta då hela världen åter stänger igen med mera eländes-pandemi! Då körsång är farligt och möten smittohärdar. Jag tror nästan det är friskt att känna sig nedstämd i dessa tider. Som Michelle Obama konstaterade – hon lider av en lätt depression. Strax fick hon över sig kritik – depression kan inte vara ”lätt”.

Hon har nog mjältsjuka, tror jag – tungsinne, melankoli, svårmod, blödsinne, svarthåga, beskriver talande synonymer det ålderdomliga ordet.

Man försöker underhålla sig bäst man kan och ta till sig av världens och livets obestridliga vidunderlighet. Jag har hela året speciellt glatt mig åt olika historiska dokumentärer i TV av det mer underhållande slaget – ofta om Sverige-Finlands gemensamma historia.

Sådant ger en mersmak och jag har googlat väldeliga för att fördjupa mina sedan länge alltför dammiga kunskaper. Åbo-resan väckte också nya tankar och nyfikenhet. Nu har jag faktiskt plockat fram tyngre artilleriet – Kari Tarkiainens och Nils Erik Villstrands mastiga volymer i Finlands svenska historia.

En annan spännande sak är att följa en ny liten persons utveckling. Lille herr Oskar har nått ett skede i sitt ett år nio månader gamla liv som nuförtiden kallas ”terrible twos”. Mommen fick googla lite om det med, alltså skedet när inte talet riktigt hunnit med den övriga fysiska utvecklingen – och ilskan blir stor när man vill mer än man får och inte har orden att parlamentera för sin sak – ungefär.

Vilket leder att man kastar sig i raseri mitt på trottoaren och vägrar ta reson. Jojo, det där minns man från förr – ett i sig viktigt skede! För att inte tala om all den andra utvecklingen, nya ord, ny förståelse, nya konster.

Också storasystrarna har så mycket intressant i sina liv att följa just nu! Det är en ynnest att ha tid att ta del av allt. Och slippa stiga upp i ottan och skramla iväg till stan i metron i morgonskymningen.

Det du, mommen!