Maken hade tandläkare i hufvudstaden i dag så jag hakade på med tanken att det vore kärt med lite nya stråk för promenaden.

Det blev en vandring genom min forntid, visade det sig. På Esplanaden i stadens absoluta centrum var det rätt tyst. Alla i de kvarteren rörde sig med en målmedvetenhet, de skulle nånstans.

Jag tycktes vara den enda som flanerade. Inga turister eller hemestrare omringade mig.

Så det blev Fabiansgatan i sakta mak. Både nr 6 där pappa jobbade på Henry Nielsen och nr 7 där Folkkultursarkivet i tiden var min arbetsplats har blivit piffiga boutiquehotell. Ett riktigt hotelldistrikt har kvarteren runt Kaserntorget förvandlats till. Med lunchrestauranger och barer. Eromangas konditori finns kvar – där köpte pappa hem köttpiroger och vaniljwienerbröd när det skulle festas! Jag tog inte svängen runt Saluhallen – månne dom ännu saluför blodpalt? Vår standard lördagsrätt som även den inköptes av far och gav mamma matlagningsfritt en dag i veckan.

De flesta gatorna är uppgrävda såhär sommartid, det är det vanliga. På Robertsgatan var de tillbommade butikerna många. Men vänder man blicken upp mot husfasaderna ser man vidunderliga detaljer. Och på väggarna finns intressanta plaketter, en berättar t.ex. att nationalskalden och hans välkända polare Cygnaeus och Snellman kamperade i timmerman Bergmans gård som i tiden befann sig här.

Så kommer man till Hagelstams antikvariat i hörnet av Nylandsgatan – vilken fröjd att ta del av den genomtänkta skyltningen! Under min skoltid var dessa kvarter proppade av handlar med gamla böcker. Man kände bokhandlarna till namn och till skepnad, de flesta särpräglade Helsingforspersonligheter.

Fredriksgatan – det är gatan i vars bortre ända jag bodde som nyfödd, med mor och far i tant Helins lilla hyresetta. I andra ändan, i en ännu mindre etta bodde makens gammelmoster och gudmor Elsa. Den gården är låst nu, tyvärr.

Sedan nåddes höjdpunkten på vandringen – Bulevardens kontinentala aveny med det forna Svenska flicklyceet och Ekbergs konditori mitt emot varann, så lämpligt. Napoleonbakelserna är det enda ursprungliga som finns kvar – gamla ”Bullan” är vorden Europeiska skolan och Ekbergs brödbutik har genomgått en drastisk renovering.

När jag hade nått Gamla kyrkans skvär kom regnet. Dess dystra plakett om den ”utifrån komna hemska pesten” som ”bortryckte två tredjedelar av Helsingfors befolkning” år 1710 var det sista jag fotograferade.

Nu fick jag snabba stegen och ta tillflykt till Stockmanns varuhus, inte heller det sig likt mer, gammal arbetsplats och ett glimrande affärsemporium när det begav sig.

Nej, något egentligt hembygdsmuseum i betydelsen ”konserverad forntid” är det ju inte frågan om, dessa byggnader och miljöer. Det mesta finns kvar, men allt är förändrat.

Det är som det ska vara. Och jag hoppade gärna in i bilen hem till nya hemstaden igen. Där min historia är kort och mycket ännu finns att utforska.