Sommarperiodens sista dag. I morgon har vi september – och fastän det lovats lite mer värme känner man att aktiviteterna börjar flytta inomhus. I går t.ex. kändes inte balkongen lockande för middagsätande – det fick bli varma köket istället, och väl så.

Denna vecka har jag ingenting antecknat i almanackan – ja barnbarnet S kommer på sitt vanliga blixtbesök i väntan på att keramikklubben som verkar nära oss börjar. Vi brukar hinna med några kortspel och lite prat, sen följer vi henne till klubben, en fin liten ritual som ger möjlighet att fokusera på vad som är på gång i hennes tillvaro just nu.

Förra veckan inföll mitt första engagemang sedan coronatiden satte i gång – medförfattaren till Festboken och jag spelade in ett avsnitt i podden Vetskap. Det var fruktansvärt hur rostig jag kände mig. Hade inte en aning om ifall pratet skulle löpa överhuvudtaget, om jag hade nån formulerings- och associationsförmåga kvar efter den långa ”tystnaden”.

Nå det får lyssnarna bedöma! Vi båda talare var så utmattade efter ansträngningen att vi fick ta en rejäl tupplur vid hemkomsten. Men kanske man lite ”kom igång” nu – hoppas det, för nästa vecka ska vi tala på Arbis. Sen har jag tomt i almanackan ända till december! Ja fast Bullgummorna, studentklassen 1974, har prickat in en träff också, lite umgänge blir det.

En glad nyhet på måndagsmorgnar upptäckte jag i dag då det aviserades att SVT-programmet ”Det sitter i väggarna” inledde en ny säsong – den kan även i Finland ses på SVT-Play.

Jag älskar det programmet – det är som skapt för mig. Byggnadsantikvarie Erika utför mirakulösa restaureringsarbeten i de utvalda kulturhusen och historikern Richard letar fram arkivuppgifter om invånare och byggnadsskeden.

Speciellt Erika och de andra hantverkarna gör mig fullständigt matt av beundran. Richards arkivforskning kunde jag kanske klara av någorlunda – men exempelvis uppbyggandet av en kakelugn – av delar och bitar av en nedriven sådan man hittar i husets källare – det skulle jag inte klara av under några som helt omständigheter eller åratals utbildning.

Mitt mellannamn är klumpedump och fjäskig är jag också. Ändå har jag genetiskt ett stort påbrå just av praktisk yrkeskicklighet. Men ingenting av detta har fastnat i mig. Jag kan varken snickra eller spika eller sy eller sticka.

Inspirerad av dagens program kom jag att tänka på alla de askar med släktens fotografier och dokument som samlats hos mig. Jag plockade lite i lådorna och kan presentera två herrar med praktiskt handlag och hantverkarutbildning: morfar Oskar, appreturmästare och hans far Edvin Gotthard, kammakare. I släkten finns också skomakare, smeder, glansstrykerskor, byggmästare.

Här saluför Nordens sista kammakare sina varor på Ekenäs torg.
Och här sitter sonen bland texttilhögarna på Tavastehus klädesfabrik.

Släktforskning ska det bli, men först uppredande av alla lådorna jag förfogar över. Där har man jobb alla lediga höstdagar. Hittade också bilden ovan av moffa och oss barnbarn, syster Y och jag. När jag sände den till dottern kommenterade hon genast med att jag är mycket lik yngsta barnbarnet, ”Oskar den andre”.

Varpå jag hittade en bild till av mig i tvåårsåldern – också där ser man släktskapen mellan mommen och dottersonen tydligt.

Har du klänningen kvar, kontrade dottern som mindes att den använts som dockplagg i hennes barndom. Jo – där fanns den – i vår linnekista, som ny är den!

Sydd av handarbetsskickliga mamma eller moster eller mormor Hilda.

Så nu ska jag börja reda upp i mina lådor, skriva bildtexter till det jag vet något om, systematisera, läsa gamla brev och dokument.

”Gamla hus och deras historia väcks till liv”, aviserar man serien ”Det sitter i väggarna”. ”Släkten Löfström-Lindholms historia väcks till liv” får bli mottot för min höst.

När man nu ändå ska hålla sig undan Coronan, har ledig tid i mängd – och pensionen droppar in troget varje månad. En lyckans gumma är man, på sätt och vis!