Hösten masar på och vi hasar med. Ni vet hur det är – Coronan tar två steg framåt och sju tillbaka. Vi har inhandlat mera ansiktsskydd, ty nu påbjuds – ja föreslås heter det väl – bruket av dem ju i vidare utsträckning än tidigare.

Vi lyder de goda råden. Såklart. Och försöker få dagarna att gå i väntan på gladare nyheter.

Samtidigt läser man om dem – och då talar jag om pensionärer i sin frihet som jag själv – som gör insatser. Igår läste man om frivilligarbete på Terhohemmet. Andra hjälper flyktingar långt borta. Samlar och packar och postar paket.

Volontärer, aktivister. När man ännu fyllde dagarna med förvärvsarbete hann man inte tänka på nödvändigheten att göra allmänna insatser – inte lika mycket som jag gör nu när dagarna i princip fylls av att göra det möjligast trivsamt för sig själv.

Men sen tänker jag på vad Krista Siegfrieds sa häromveckan i TV-intervjuprogrammet ”En önskan”. Hon sa ungefär att hon i något skede insåg att hon skulle satsa på det hon var bra på.

Jag är inte bra på att umgås med nya människor, inte heller på föreningsarbete. Vad jag är bra på är att jag – än så länge – är snabb och organiserad. Vad kan jag göra av det?

Mina dagar och veckor har jag organiserat i ett schema där olika städningsuppgifter och engagemang för familjen är inskrivna, likaså matsedlar och återkommande TV-program jag annars glömmer. Det blir s.a.s ryggraden i mitt dagliga leverne.

Snabbheten då? Ja den tar sig uttryck i att jag genast skriver på alla tänkbara upprop för goda ting – som SMS-Aktivist för Amnesty är man t.ex. en länk i kedjan som möjliggör blixtaktioner i extra knepiga situationer.

Jag månar även om att snabbt bidra till ett flertal andra organisationers insamlingar – utan en tanke på om ”hjälpen går fram eller inte” – naturligtvis är det välrenommerade organisationer det är frågan om. Jag har råd just nu – och så drar jag mina strån till stackarna på det viset.

Denna eviga balans mellan det allmänna goda och det egoistiska goda! Allt har ju två sidor: när maken och jag är bekväma av oss och äter lunch ”ute” understöder vi serveringar och restauranger – speciellt nu i coronans ekonomiska elände har detta känts angeläget.

När vi beställer professionell fönstertvätt understöder vi samtidigt städfirman och dess anställda – och i det fallet finns nog inget val egentligen, för här uppe i sjätte våningen vågar vi helt enkelt inte tvätta själv längre.

Men ändå känner jag att det liksom verkar lite ädlare att ge sig i kast med hjälpen till sin nästa lite mer personligt – som mer av en insats och ett medmänskligt stordåd.

Fast det kanske räcker en bit att ”göra det lilla man kan”.

Åtminstone.