Tunga veckor

Ett tag sen jag bloggade nu. Två veckor av väntan på besked är över, inga klara bud blev det, men inte ”det farliga”, fick jag höra.

Få av oss slipper ängsla sig för sjukdomar, nästan alla har sina svaga punkter. Det är livet. Och är det inte de egna krämporna är det nästans. Vi går och stöttar oss på varann här hemma just nu.

Det blir inte bättre av att jag har för mycket tid att tänka och känna efter. Inte heller av att alla mediala kanaler just nu lägger ut rafflande sjukdomsrelaterade artiklar. Det är ju nyhetstorka vad det positiva anbelangar. Nu vill man som omväxling påminna om vad annat man kan stryka med av förutom Corona. Hu vale.

Nå nog om det. I dag hasade vi i alla fall i väg till stan, den storartade utställningen med Magnus Enckells konst på Ateneum lyste upp ens sinne för en stund. Endast 55 år blev han och så mycket vidunderligt hann han producera!

Vi drog också till Akademen och jag fyllde på mitt lager tröst- och uppiggningsböcker.

Och så har vi barnbarnen T och S på kommande i helgen – det är väldigt länge sen de övernattade senast. Båda har vuxit så muminmadrasserna knappt räcker till och både frukostvanor och kvällsmysvanor har antagit nya former. Det ska bli härligt att umgås – och ingendera av dem stiger ju upp klockan halv sex på söndag morgon mera heller!

Lillebror O får haka på en annan gång.

Vi ska också tillsammans pryda familjegravarna på Sandudd, tre stycken plus en hjältegrav. Det blir fint!

Julilluminationer har hängts upp lite här och där i stan såg vi. En julgran stod i Habitats fönster. Det är beckmörkt ute redan – och klockan är knappt fem. Allt ljus är välkommet, även det artificiella!

Vid sidan av tröstböcker satsar jag nu på klassiker. Efter en vår med Selma Lagerlöf blir det senhöst med Väinö Linna. Läste en intressant artikel om kvinnorna i Täällä pohjantähden alla och ska återläsa trilogin med den i tankarna.

Livets höst

Förra veckan blev det paus på sociala medier. Det bjuder mig emot att skriva om sjukdomar och krämpor, men som vår vardag ser ut just nu finns det inte så mycket annat att berätta om.

Först var det maken – värk, kramp, inflammation, allt i salig röra så man säkert inte ska kunna presentera läkaren ett logiskt symptompaket. Vi famlar ännu efter fullständig diagnos.

Sen jag, en underlig inflammation i knävecket, med dunderkur som följd (läkaren sa att hon stött på många liknande oförklarliga inflammationer just denna höst). Sen en släng av min gamla plåga med provtagning och väntan på resultat som ligger som ett tungt täcke över veckan.

När man inte kan lita på hur ens kropp reagerar – det är väl livets höst det, eller start på vintern.

Så här tassar vi på i vardagen i ödmjuk bön om att komma på fötter igen. Visdomsord och citat kan vara lite tröst när livet visar sin baksida. Och de kan hittas på oväntade ställen – detta kom emot i en avlägsen släktings FB-flöde:

”När det är tuffa tider, och allt går emot dig, och det känns som om du inte kan hålla ut en minut till, ge inte upp, för det är just vid den tidpunkten allt kan vända”.

Harriet Beecher Stowe formulerade de hoppfulla orden. Vi får försöka tro på den möjligheten!

Den lilla påsen barnbarnet T gav mig har fått ett nytt uppdrag i coronatider. För ett år sen hade man aldrig anat att detta ständigt skulle finnas med i handväskan!

Jag längtar till Kalabrien

Vi har bokat sommarresa, juni 2021. Till Syditalien, Tropea heter den lilla staden. Där finns kyrkor för mommen, en trädgård och bra öl för mofa, snäckor att plocka för S, god mat åt O vars första mening var ”mera pizza”, aperitifer åt mor E och hoppeligen ett historiskt museum för T.

Tror jag resan blir av? Jag har en lika god uppfattning om det som läsaren. Men nu vill det drömmar och fantasier till om vi ska klara denna vinter. Och Aurinkomatkat måste understödas – det känns tryggare att i detta läge ha en resebyrå att luta sig mot än att snickra ihop resan själv som vi brukar nuförtiden.

Annars har måndagen börjat som den brukar, veckans slasigaste dag som jag tycker. Det var mammografi till att börja med – än är jag i den åldern att jag bjuds på den undersökningen.

Sen stod det ”skura badrummet” i min veckokalender och nu snurrar några tvättmaskiner. Jag ska titta på ”Det sitter i väggarna” på SVT-play som belöning om en stund.

Posten damp ner också, räkningar och reklamer. Och ett brev från försäkringsbolaget Fennia adresserat till en man med efternamnet Lillås bosatt i Tjöck! Det var en rejäl miss av vårt utomordentligt opålitliga postverk – dryga 300 kilometer fel! Blir promenad till postlådan i eftermiddag så inte herr Lillås drabbas av straffböter.

Annars har jag skrivit in mig i Finlands släkthistoriska sällskap och blivit trollbunden av de digitaliserade kyrkoböckerna. Nu tråkar jag ut familjen med mina ständiga fynd – vad sägs t.ex. om att min mormor Hilda Maria f. 1890 som fadder hade en prästgårdsdräng med det intressant klingande namnet ”Gustaf Maurits Appelsin”, honom har jag aldrig hört nämnas tidigare.

När jag börjar slå i kyrkböckerna ilar timmarna iväg. Fantasier och funderingar utanför coronabubblan erbjuder sysslan också.

Kanske vår färd till Syditalien inte blir verklighet denna gång. Kanske vår bekantskap med landskapet Calabria kommer att inskränka sig till Pepperoncini-burken maken hittade i Berghälls saluhall.

Kanske och eventuellt är ju allt nuförtiden. Men som man sa i Tel Aviv i samband med Eurovisionen 2019: ”Dare to dream”. De orden har blivit mitt nya mantra!

Den burken gav mersmak, kan jag lova!