Ett tag sen jag bloggade nu. Två veckor av väntan på besked är över, inga klara bud blev det, men inte ”det farliga”, fick jag höra.

Få av oss slipper ängsla sig för sjukdomar, nästan alla har sina svaga punkter. Det är livet. Och är det inte de egna krämporna är det nästans. Vi går och stöttar oss på varann här hemma just nu.

Det blir inte bättre av att jag har för mycket tid att tänka och känna efter. Inte heller av att alla mediala kanaler just nu lägger ut rafflande sjukdomsrelaterade artiklar. Det är ju nyhetstorka vad det positiva anbelangar. Nu vill man som omväxling påminna om vad annat man kan stryka med av förutom Corona. Hu vale.

Nå nog om det. I dag hasade vi i alla fall i väg till stan, den storartade utställningen med Magnus Enckells konst på Ateneum lyste upp ens sinne för en stund. Endast 55 år blev han och så mycket vidunderligt hann han producera!

Vi drog också till Akademen och jag fyllde på mitt lager tröst- och uppiggningsböcker.

Och så har vi barnbarnen T och S på kommande i helgen – det är väldigt länge sen de övernattade senast. Båda har vuxit så muminmadrasserna knappt räcker till och både frukostvanor och kvällsmysvanor har antagit nya former. Det ska bli härligt att umgås – och ingendera av dem stiger ju upp klockan halv sex på söndag morgon mera heller!

Lillebror O får haka på en annan gång.

Vi ska också tillsammans pryda familjegravarna på Sandudd, tre stycken plus en hjältegrav. Det blir fint!

Julilluminationer har hängts upp lite här och där i stan såg vi. En julgran stod i Habitats fönster. Det är beckmörkt ute redan – och klockan är knappt fem. Allt ljus är välkommet, även det artificiella!

Vid sidan av tröstböcker satsar jag nu på klassiker. Efter en vår med Selma Lagerlöf blir det senhöst med Väinö Linna. Läste en intressant artikel om kvinnorna i Täällä pohjantähden alla och ska återläsa trilogin med den i tankarna.