Mellandagsstämningar

Nej, än är inte glada julen slut, slut, slut, jag vet. Men på något sätt nog. Det hjälps inte, allt efter annandagen börjar smaka vardag. Jag är en julväntare och älskar veckorna i advent. Som ett barn myser jag med mina många julkalendrar och SVT:s årliga kalenderproduktion.

Jag bockar av listor och plockar fram pyntet lite anefter. Gläds åt julkorten som droppar in, läser jultidningar … Förberedelserna och förväntan är nästan bäst.

Men visst bjöd själva helgen också i år på glada stunder i familjens sällskap. O:s förundran över julgubben och hans fröjd över paketen, t.ex.

Vad månde detta betyda? Ett paket till mig?

En hel hög paket till mig, faktiskt! Gillar definitivt upplägget!

Och juldagens kalas för S – nu 12 år – var också lyckat. Flickorna testade genast den önskade presenten – ett Lord of the Rings schackspel. Och O ropade på mofa i varje sväng vilket givetvis gladde och smickrade!

Annandagen gick maken och jag till Sandudd för att plocka bort de utbrunna ljusen från familjegravarna – sådär som gammalt folk i vår familj alltid gjort. Sen blev det tabberas-middag på goda rester och TV-serier. Både annandagen och tredjedag jul följde jag med fina sånggudstjänster på FB.

Men nu är det måndag och på agendan har stått: tvätta wc och byt handdukar, laga makaronilåda – ja där var det! Försmädligt är att man inte kan besöka museer och evenemang med de skollediga flickorna – allt är ju stängt. Men en gemensam lunch på lokala nepalesen tänkte vi oss i morgon – det sitter bra för gammal och ung. Dessutom ska vi ha flickorna som gäster på nyårsafton, det lär bli pizza och kortspel och några nya traditioner har vi också planerat.

I morse var det första jag knäppte på i FB ett inslag två Esbo-kantorer spelat in – de framförde den vidunderligt vackra Coventry Carol, julsången i vaggviseformat där Menlösa barns dags hemska bakgrund med Herodes barnamord beskrivs.

En grym kontrast till julens idyll och liksom Stefanidagens röda liturgiska färg en påminnelse om tillvarons mångfald.

Årets jul var sig både lik och olik. Nu börjar den sega vandringen mot vårljuset – och vaccineringen. Inte ger vi upp än! Sen får vi börja planera för den anstundande rörsaneringen.

Och grunna över var nästa jul kan tänkas gå av stapeln? Men det tar vi senare! Häremellan ska ju ännu komma påska!

Först på tjugondagen plockar vi ner korten. 18 miljoner kort lär ha skickats i Finland i år – en tillväxt på 20%.

Minnenas fest

Så har vi nått julens festdagar, med darr på ribban. Hoppas på en kry, fridfull och (vad maken beträffar) smärtfri helg.

Mer än nånsin upplever jag att julen är minnenas fest. Och känslornas. Det har skrivits en hel del om detta i FB och pappersbladen de senaste dagarna – och speciellt har musiken lyfts fram som en central faktor i detta moln av emotioner.

Inte har mina ögon förr om åren tårats så här ofta i samband med både melankoliska och tomtespruttiga melodier i Julradion. Glädje och sorg – och stänk av vårt karakteristiska finländska svårmod har blandats i tankarna.

I år ligger minnena på ytan. De forna jularna, de som har lämnat oss. Allt finns lagrat i toner, bruk och föremål.

De tidiga jularna hemma hos mommo och moffa i Tavastehus. Där gottebordet dignade av härligheter, det såg mommo till. Där den hemlighetsfullaste stunden på julafton föregicks av att vi flickor och mommo förpassades till matsalen med fönster mot gatan, i väntan på julgubben.

Vi tittade ut, julgubbe efter julgubbe susade förbi på cyklar och mopeder – och vips ringde en av dem på dörren och det var dags att niga vackert och stämma upp ”Joulupuu on rakennettu” eller nån annan av de julsånger vi lärt oss i finska lekskolan. När dörren slog fast öppnades julklappssäckarna …

Sen blev det jularna då en decimerad firarskara befann sig i transit. Mommo var död, pappa hade vandrat vidare till andra festsällskap. Kvar fanns mamma, moster, syster och jag. Julceremonierna skulle genomföras på nytt vis och hade av någon anledning flyttats till ett slaskigt Helsingfors.

Att besöka Sandudds begravningsplats utan tillgång till bil var utmanande. Glest med bussturer, långt att vandra. Ösregn, iskyla och väl framme fanns en enda dyster grav att besöka (för pappas släkt och dess gravar undveks givetvis), mosters purunga fästman Niilo, stupad i ett krig vars åminnelse är en grundmurad del av vårt lands jultraditioner.

Efter att den flackande lågan tänts anträddes hemfärden. Det kändes ännu längre att gå tillbaka, vänta på bussen, komma hem till en mörk höghuslägenhet, ja sen minns jag inte mer. Finns inte mycket mer att erinra sig.

Småningom kom jularna då släktens enda unga familj – vi – stod för firandet. 12-14 personer trängdes kring köksbordet som skarvades med diverse balkongbord. Trångt – på alla vis. Och jag bökade med julmaten så jag var helt grå.

Hade inte stora julgrälet (ofta initierat av mor som var en hejare på det) utbrutit redan skedde det senast när morbror Nisse överlämnade årets julklapp till svärföräldrarna. Hans skämtsamhet tog sig varje år uttryck i att en galenskapsmängd av nånting av maken hade fått släpas upp till vår lägenhet i fjärde våningen.

Det kunde vara tiotals kaffepaket, tiotals sockerpaketet – och ett förfärligt år mängder av sedlar inpressade mellan sidorna i vänstertidningen Kansan Uutiset. Pengarna virvlade runt julgranen och mamma visste inte om hon skulle falla i gråt eller vråla i raseri.

Mor levde i små ekonomiska omständigheter i alla sina dagar och sedelregnet uppfattades som ett hjärtlöst hån. Jag undrar hur länge morbror Nisse hade samlat och sparat för genomförandet av detta vansinnesfyrverkeri ty han var inte heller en man med tjock plånbok.

Stämningen var förstörd, hursomhelst.

Nu är jag vorden pensionär och redan under flera år har julfirandet omhändertagits av dottern och hennes familj. Släkten har åter vuxit, både gammal och ung planerar gärna fest, pynt och godsaker.

Nuförtiden besöker vi alla släktens gravar på Sandudd, det är fyra stycken. Också Niilo som aldrig blev vår släkting ingår i vår julfamilj och vi tänker oss att han firar någonstans tillsammans med moster – och mamma och mommo och moffa och farmor och farfar och pappa och … det finns många att tänka på. Många ljus att tända.

Till mycket är denna jul lik andra jular – om ej till allt. Lite känner jag mig nog som den lilla julängeln i en av välgörenhetsgranarna vid Sökö kapell – den som så fiffigt tillagats av en badmintonboll: svajar något i vinden, är lite tilltufsad – men i stort sett vid gott mod!

God jul kära läsare!

I julens famn

Eller kanske i julens järngrepp? Det är inte förvånande att mina socialmediala flöden just nu svämmar över av diskussionerna om julen. Julen som en glimrande oas mitt i allt det gråa just nu. Eller som en oöverkomlig passus som är svår att genomföra detta år. Eller? Julen är så mycket.

Julen är också traditionspolisernas förlovade tid. Jag kom att tänka på det skrået efter att ha drabbats i ett eget FB-inlägg igår.

Synen på traditioner engagerar. Det är fint att fira enligt eget koncept. Men koncepten är många och traditionernas värld är gränslös!

Själv minns jag precis när vårt julfirande fick ett nytt stuk. Vår lilla familj var länge arrangör av släktens julfirande. Som mest satt det 12 personer kring bordet i vårt lilla kök. I mitten av 80-talet började vi introducera ett lite annorlunda upplägg på julbordet, det är ju vanligt idag, men för 40 år sedan var den äldre generationen väldigt fast vid skinkan och lådorna. Det knorrades över vårt smörgåsbord.

Men förändring skedde – och redan det första året märkte vi att allt gått åt – utom den stora skinkan och lådorna …

I dag står dottern för arrangemangen, och menyn varierar årligen. Spännande med olika delikatesser. Men, ”var på sitt vis” brukar jag säga och en klassisk julmiddag dukas naturligtvis upp i många hem. Också jag har tagit lådorna till heders igen på juldagarna. Det är eminenta Gårdsbodens varianter som tronar i min lilla buffé.

En trendväxling i vårt julande inföll också efter att jag 1998 tilldelats ett litterärt pris och bjöd maken och dottern på decemberweekend i London.

Där drabbade oss den brittiska julen med full kraft – och en resa till London har därefter ofta hört till juletidens program – något värt att spara till!

Spåren av detta syns ännu i våra jultraditioner – vi serverar bubbel istället för glögg vid julstrumporna som handarbetsflinka dottern sytt för varje familjemedlem. Vi dukar med Christmas Crackers och bänkar oss vid bordet iförda papperskronorna som finns i varje smällkaramell.

Vi avslutar med portvin och stiltonost och lyssnar gärna till Christmas Carols. Och har vi tur hittar vi mistel också i Finland!

Vi är ju inte ensamma om denna variant av julfirande – det är ju såhär traditioner sprids. Via resor och intryck och utbud och efterfrågan och folk som suktar efter lite nytt. Och vips är traditionerna inte obskyra längre utan en del av helhetssynen på finländskt julfirande.

Sökömommen for till stan

Det var dags för synfältsundersökning på sjukhuset i stan – ja grannstaden är det ju frågan om, hufvudstaden.

Väldigt länge sen jag tog buss och metro in dit nu. Det är mycket bök på såna långresor. Ansiktsmasken ska sitta på plats när man stiger in i bussen och biljetten ska vara nerladdad på telefonen. Jag åker in så sällan nu så jag knappt minns vilken biljett jag ska välja. Hela vägen in – det blir ABC det.

Så ska det bytas åkdon i Mattby, ilas till metron som känns ännu ovanare än bussen. Hur kan man ha blivit såhär valhänt i vardagen på knappt ett år?

I metron höll de flesta distans, men en karl utan mask rumsterade och gick på – han hade både cykel och spritflaska med sig – nej ingalunda handsprit, får jag påpeka.

Mommen blev lite rädd . Tittade ner i mobilen och gjorde sig osynlig.

Sen skulle det åkas spårvagn – och nu rådde villrådighet om vilka linjer som går vart nuförtiden. Det har justerats några tag sen jag pensionerades och under hela coronatiden har jag aldrig hoppat på spåran.

Jag bestämde mig för att promenera tillbaka till centrum när undersökningsstöket var avklarat. Med immiga glasögon ovanför den förhatliga masken tappar jag det mesta av min påpasslighet och observationsförmåga. Det är obehagligt att korsa gator. Ingen koll på helhetssituationen, så att säga.

Men trevligt var det att traska på stadens avenyer och bulevarder – fast en viss förstämning snart infann sig: många affärslokaler var tomma, flera bekanta affärer och restauranger hade slagit igen.

En viss tystnad låg över de julprydda gatorna, nånting är definitivt inte som det ska – och det är det ju givetvis inte. Men vi kämpar på med att hålla de traditioner vi kan – och Behnfords på Bulevarden sålde också i år Christmas crackers – det blev inköp av en glittrande box.

En box till har jag beställt av Anglikanska församlingen – få se hur det går med den försäljningen nästa år då Brexit inträtt. Men nästa år – det är inte värt att tänka på det. Om jorden består och vi lever kommer vi nämligen att befinna oss mitt i rörreparationens virvlar – ho vet var vi är bosatta då?!

Nån sorts jul blir det också då – och detta coronastök har åtminstone lärt en att det inte är värt att grunna så mycket på kommande festtider.

För ett år sedan befann vi oss under självständighetshelgen i Köpenhamn. Flygresan dit dominerades av en jobbig bagagestrejk som medförde osäkerhet om huruvida barnvagnen och de större resväskorna skulle nå resans mål.

Allt gick väl – men det strulade en hel del därförinnan. Tänk om man under vandringen på det glittrande Ströget hade vetat hur det skulle se ut om ett år! Då hade den futtiga strejken allt kommit i annan dager!

Forum glittrar och blänker – men tyst det är i huset!