Så har vi nått julens festdagar, med darr på ribban. Hoppas på en kry, fridfull och (vad maken beträffar) smärtfri helg.

Mer än nånsin upplever jag att julen är minnenas fest. Och känslornas. Det har skrivits en hel del om detta i FB och pappersbladen de senaste dagarna – och speciellt har musiken lyfts fram som en central faktor i detta moln av emotioner.

Inte har mina ögon förr om åren tårats så här ofta i samband med både melankoliska och tomtespruttiga melodier i Julradion. Glädje och sorg – och stänk av vårt karakteristiska finländska svårmod har blandats i tankarna.

I år ligger minnena på ytan. De forna jularna, de som har lämnat oss. Allt finns lagrat i toner, bruk och föremål.

De tidiga jularna hemma hos mommo och moffa i Tavastehus. Där gottebordet dignade av härligheter, det såg mommo till. Där den hemlighetsfullaste stunden på julafton föregicks av att vi flickor och mommo förpassades till matsalen med fönster mot gatan, i väntan på julgubben.

Vi tittade ut, julgubbe efter julgubbe susade förbi på cyklar och mopeder – och vips ringde en av dem på dörren och det var dags att niga vackert och stämma upp ”Joulupuu on rakennettu” eller nån annan av de julsånger vi lärt oss i finska lekskolan. När dörren slog fast öppnades julklappssäckarna …

Sen blev det jularna då en decimerad firarskara befann sig i transit. Mommo var död, pappa hade vandrat vidare till andra festsällskap. Kvar fanns mamma, moster, syster och jag. Julceremonierna skulle genomföras på nytt vis och hade av någon anledning flyttats till ett slaskigt Helsingfors.

Att besöka Sandudds begravningsplats utan tillgång till bil var utmanande. Glest med bussturer, långt att vandra. Ösregn, iskyla och väl framme fanns en enda dyster grav att besöka (för pappas släkt och dess gravar undveks givetvis), mosters purunga fästman Niilo, stupad i ett krig vars åminnelse är en grundmurad del av vårt lands jultraditioner.

Efter att den flackande lågan tänts anträddes hemfärden. Det kändes ännu längre att gå tillbaka, vänta på bussen, komma hem till en mörk höghuslägenhet, ja sen minns jag inte mer. Finns inte mycket mer att erinra sig.

Småningom kom jularna då släktens enda unga familj – vi – stod för firandet. 12-14 personer trängdes kring köksbordet som skarvades med diverse balkongbord. Trångt – på alla vis. Och jag bökade med julmaten så jag var helt grå.

Hade inte stora julgrälet (ofta initierat av mor som var en hejare på det) utbrutit redan skedde det senast när morbror Nisse överlämnade årets julklapp till svärföräldrarna. Hans skämtsamhet tog sig varje år uttryck i att en galenskapsmängd av nånting av maken hade fått släpas upp till vår lägenhet i fjärde våningen.

Det kunde vara tiotals kaffepaket, tiotals sockerpaketet – och ett förfärligt år mängder av sedlar inpressade mellan sidorna i vänstertidningen Kansan Uutiset. Pengarna virvlade runt julgranen och mamma visste inte om hon skulle falla i gråt eller vråla i raseri.

Mor levde i små ekonomiska omständigheter i alla sina dagar och sedelregnet uppfattades som ett hjärtlöst hån. Jag undrar hur länge morbror Nisse hade samlat och sparat för genomförandet av detta vansinnesfyrverkeri ty han var inte heller en man med tjock plånbok.

Stämningen var förstörd, hursomhelst.

Nu är jag vorden pensionär och redan under flera år har julfirandet omhändertagits av dottern och hennes familj. Släkten har åter vuxit, både gammal och ung planerar gärna fest, pynt och godsaker.

Nuförtiden besöker vi alla släktens gravar på Sandudd, det är fyra stycken. Också Niilo som aldrig blev vår släkting ingår i vår julfamilj och vi tänker oss att han firar någonstans tillsammans med moster – och mamma och mommo och moffa och farmor och farfar och pappa och … det finns många att tänka på. Många ljus att tända.

Till mycket är denna jul lik andra jular – om ej till allt. Lite känner jag mig nog som den lilla julängeln i en av välgörenhetsgranarna vid Sökö kapell – den som så fiffigt tillagats av en badmintonboll: svajar något i vinden, är lite tilltufsad – men i stort sett vid gott mod!

God jul kära läsare!