Läsa dagbok

Vi rensar och röjer lite inför rörsaneringen. Går igenom bohaget som ju är rätt så komprimerat och under kontroll redan.

Den största lådan i garderoben är tung som en sten. Där förvaras mina dagböcker, närmare 60 stycken. Sen jag lärde mig skriva började jag teckna ner mina funderingar, det har jag nämnt tidigare.

I princip kan jag alltså få reda på allt jag tänkt och upplevt i mitt liv. Men vill man verkligen det? Vad ska en sån här vanlig gumma ha sina dagböcker till?

Coronadagarna innebär för mig mycket ledig tid så häromdagen plockade jag fram några böcker från åren då hände en hel del i mitt liv.

Med facit i hand kan jag inte beskriva det som en upplyftande upplevelse. Jag läste, ibland med andan i halsen och tårar i ögonen om en ung kvinna som ville så mycket och kämpade på, fick understöd, men också obegripliga fiender.

Emellanåt kändes det som om jag läste en roman jag glömt slutet på, jag hade tydligen förträngt många detaljer och format om skeenden, jag såg vid omläsningen saker i ett nytt ljus.

Var det värt det? Skulle jag t.ex. orka läsa böckerna från den tid av ungdomen då stämningen var som marigast i ett hem där ett omaka föräldrapar gick i närkamp varje dag? Jag får väl se.

Att leva om sitt liv i dagboksform är riskfyllt. Alla recensioner man fått, t.ex. – dom kan en aktiv människa ju inte undvika. Visst minns jag i princip hur de var. Men att den värsta – den som tog upp en hel sida i två finlandssvenska dagstidningar – var så drastiskt i sina formuleringar hade jag förträngt. Inte alla forskare karakteriseras som ”banala svamlare med huvudlösa tankegångar som endast kan beskrivas med ordspråket för dumt huvud får kroppen lida”.

Det är emellertid i efterskott man ser nyanserna. I en något senare publicerad, men lika omfångsrik text i en grannlandstidning ansågs jag ”förtjänt uppmärksamhet för mitt arbete där jag utan att pressa mitt material avvunnit det åtskilligt av intresse”.

Den recensionen hade jag glömt – och den gav alltihop en försonligare belysning.

Så läsa dagbok är på gott och ont. Ska detta vara något att spara för de efterkommande? Stora delar av det jag skrev är ju också positivt och glädjande och roligt att minnas. Som att dottern i tioårsåldern ständigt och jämnt satt och ”skrev”, först för hand och sen på en skrivmaskin hon kom över. Mycket i dagböckerna är ju nycklar till hur livet blev sen – i god mening.

Den huvudlösa svamlande hjältinnan överlevde ju alltihop till denna dag, trots allt. Kanske blir det en titt in i slutet av 1970-talet härnäst?

Men jag måste nog dra andan ett tag först och samla krafter. Läsa dagbok – det är hårda bud!

Nån sorts struktur på det hela

Kronan på vår vinter är nådd. Den intensiva festsäsongen med Runeberg, fastlagstisdagen, alla hjärtans dag, penkis och gamlas dans drar mot sitt slut.

Allt har i år högtidliggjorts lite annorlunda – eller inte alls. Tråkigast är bortfallet av skolfesterna, de hör ju till engångsriterna i livet. Efter många års studier i festerna har jag full koll på vilken stor betydelse de har som markörer för förändring. För något nytt.

Det lilla firandet frodas däremot. Säsongbakverken förgyller vardagen och alla hjärtans dag har uppmärksammats som sällan förr – ofta under namnet vändagen – som i år passar speciellt bra. Vänskapen som ett vitt begrepp har omskrivits mycket i tidningarna dessa dagar.

Men nu inleds fastetider och det känns långt till vår.

Det gäller att gå på i ullstrumporna. Varje dag försöker jag åtminstone få nånting gjort, om än hur anspråkslöst. Att kruxa av en to do-lista ger i alla fall illusionen av mening och struktur.

I dag har vi: 1. Töm och fyll diskmaskinen 2. Bädda 3. Tvätta byke 4. Stryk handdukar 5. Laga korvpotatislåda 6. Skriv blogg.

Nu är vi igång. Punkt 6 – check!

Alltid lite fest att träffa barnbarnen! Mofa som är i riskgruppen har fått första Corona-vaccinet inbokat till torsdag. Kanske är det inte så långt till vår i alla fall!

Fest

Det firades Runeberg i veckan. Och delades ut pris, som min gamla arbetsplats gör varje år. Denna gång utan att pristagarna hade möjlighet att inför en stor publik tåga fram och mottaga sina diplom. Utan festmiddag och tal och krusiduller.

Vid datorn hemma satt jag och tittade på den streamade årsfesten, iförd myskläder och smuttande på dyr champagne. Spetsade öronen när det var dags för den fond kollegan-väninnan och jag tilldelats ett pris från. ”En pärla” kallades Stora finlandssvenska festboken i prismotiveringen, och maken och jag skålade.

Tredje gången gillt för mig med pris från Sällskapet. Lite kluvet kändes det att inte behöva oroa sig för att klacken ska gå av och kjolen hasa i golvet när man möjligast stilfullt försöker skrida fram mot prisutdelarna. Lättat och besviket på en gång.

För visst är det något speciellt med en tätt packad festsal där alla applåderar entusiastiskt och sjunger Vårt land med klang och känsla. Det är länge sen man upplevt det.

Sen är jag inte så väldigt begiven på festmiddagar. Som ett flertal gånger framkommit i detta forum är jag nämligen blyg, fast jag närmar mig de 70. Och denna årsfest är ett lotteri – som alla andra kalas. Man kan drabbas av professorn som ignorerar en genom alla tre rätter. Men man kan också dra vinstlotter – författaren som underhåller en med underbara anekdoter under hela tillställningen. Eller överbibliotekarien som visar sig vara deckarfantast (och deckarförfattare !) och därtill vinvän – den gången saknades inte samtalsämnen under taffeln.

Och många, många fler, minnenas fest är detta. Både skratt och rysningar drabbar en på hågkomsternas stig.

Det finns ganska få fotografier av mig – till åtskillnad från t.ex. lärarmaken som ju varje år avporträtterades i samband med skolfotograferingen. Men ett har jag, det nedan, taget av kollegan Gunilla Weckström, nån gång i slutet av 1980-talet.

Vi befinner oss på Sveaborg, avfirar enligt vad jag minns en avgående arbetskamrat. Jag är några och 30 gammal, har nyss fått gott vitsord för min licentiatavhandling och håller på att ge ut min första bok, den lilla rosa ramsboken som väckte rabalder bland Sällskapets dignitärer både för sitt utseende och sitt innehåll.

Jag ser ut att skåda in i framtiden med en viss arrogans och tillförsikt. Ännu hade jag inte drabbats av den akademiska världens nedgörande njugghet. Ännu hade jag inte heller nått insikten att man kan ta sig igenom motgångar och knoga på. Ännu visste jag inte att böckerna skulle bli fler och att jag trettio år senare skulle avtackas för en rosa bok till.

Som skulle tilldelas omdömet ”en pärla”! Livet går i kors och tvärs!

Tomt i källaren

Källartömningen inför rörsaneringen är i full gång. Det är märkligt hur detta lands invånare anpassar sig och agerar fort. Först knorras det en stund i gårdsparlamentet, men snart fylls containern på gården av bråte, gamla skidor, uttjänta resväskor, det ena med det andra.

Barn och barnbarn kallas till hjälp för att lyfta och bära. Det var kanske inte riktigt optimalt att i dessa tider stå sida vid sida i den trånga källargången. Med munskydd på förstås, men ändå. Mycket folk i detta hus hör till riskgruppen.

Vi blev klara rätt fort, det är ju bara sju år sen vår flytt hit, inte 50 som för de flesta. Dottern, räddande ängeln, ömsom trampade, ömsom ledde min cykel till deras gårdsskjul några kilometer bort. Makens cykel lades på ”flakan” – den har han ändå tänkt ersätta med en elcykel vad det lider.

Sen har vi det där spännande fenomenet jag nämnt förr, gårdsexperterna. De flockas kring containern nu, står där och röker och diskuterar och när man nalkas med sitt bråte regnar kommentarerna. ”Du måste fylla på flakan från den här ändan”, mästrar de, eller ”den där cykeln ser helt ny ut, den kunde du föra till reparatören i backen, han kan fixa den och kanske sälja den för 50 euro”. Goda råd haglar.

Det står inga kvinnor kring containern. De har stök nog i källardammet, fast deras ryggar säkert är lika skraltiga som experternas.

Nåja. Nu har vi burit upp den norska familjebibeln – av samma mastiga modell som den man såg i TV vid president Bidens installation. Som två stenar väger den, i något skede måste svärfar ha transporterat den till sitt nya hemland.

Jag sorterar prydnadsföremål och leksaker. En del läggs i en låda som rullas in under sängen, en del läggs i en låda som ska föras till Röda korsets lopptorg och en del kasseras.

Och sen har vi KLÄNNINGEN kvar. Min studentklänning, design Vuokko, det antagligen dyraste plagg jag ägt, för brudklänningen hyrdes. Det var gudmor-moster som åter trädde till ekonomiskt. Eftersom jag aldrig varit av den ljuva sorten passade robust finsk formgivning, med susade vidd i kjolen mig bäst.

I den klänningen gick jag på bal och hittade min prins på kuppen.

Jag tror klänningen kom till användning endast denna afton. Mitt studentliv var spartanskt sjuttiotalistiskt och inbegrep inga långklänningsfester. När sådana kom på programmet var axelpartiet redan på tok för trångt, så kan det gå. Men klänningen, med sin historia, har följt mig från flytt till flytt.

Den ligger nu, nytvättad efter dammiga källartider, i en påse i klädrummet. En kvalitetsprodukt, kan nog komma till nytta om barnbarnen vill ge sig in på retromode nåt slag.

Fast T är nog redan alldeles för reslig för denna kjol. En förändring i mommens figur uppdagades också – har bredden ökat så har längden minskat – vilket bilden nedan bevisar.

Källarröjning är inte bara besvär. Det är också minnesvandringar – och ett och annat hjärtligt skratt!