Källartömningen inför rörsaneringen är i full gång. Det är märkligt hur detta lands invånare anpassar sig och agerar fort. Först knorras det en stund i gårdsparlamentet, men snart fylls containern på gården av bråte, gamla skidor, uttjänta resväskor, det ena med det andra.

Barn och barnbarn kallas till hjälp för att lyfta och bära. Det var kanske inte riktigt optimalt att i dessa tider stå sida vid sida i den trånga källargången. Med munskydd på förstås, men ändå. Mycket folk i detta hus hör till riskgruppen.

Vi blev klara rätt fort, det är ju bara sju år sen vår flytt hit, inte 50 som för de flesta. Dottern, räddande ängeln, ömsom trampade, ömsom ledde min cykel till deras gårdsskjul några kilometer bort. Makens cykel lades på ”flakan” – den har han ändå tänkt ersätta med en elcykel vad det lider.

Sen har vi det där spännande fenomenet jag nämnt förr, gårdsexperterna. De flockas kring containern nu, står där och röker och diskuterar och när man nalkas med sitt bråte regnar kommentarerna. ”Du måste fylla på flakan från den här ändan”, mästrar de, eller ”den där cykeln ser helt ny ut, den kunde du föra till reparatören i backen, han kan fixa den och kanske sälja den för 50 euro”. Goda råd haglar.

Det står inga kvinnor kring containern. De har stök nog i källardammet, fast deras ryggar säkert är lika skraltiga som experternas.

Nåja. Nu har vi burit upp den norska familjebibeln – av samma mastiga modell som den man såg i TV vid president Bidens installation. Som två stenar väger den, i något skede måste svärfar ha transporterat den till sitt nya hemland.

Jag sorterar prydnadsföremål och leksaker. En del läggs i en låda som rullas in under sängen, en del läggs i en låda som ska föras till Röda korsets lopptorg och en del kasseras.

Och sen har vi KLÄNNINGEN kvar. Min studentklänning, design Vuokko, det antagligen dyraste plagg jag ägt, för brudklänningen hyrdes. Det var gudmor-moster som åter trädde till ekonomiskt. Eftersom jag aldrig varit av den ljuva sorten passade robust finsk formgivning, med susade vidd i kjolen mig bäst.

I den klänningen gick jag på bal och hittade min prins på kuppen.

Jag tror klänningen kom till användning endast denna afton. Mitt studentliv var spartanskt sjuttiotalistiskt och inbegrep inga långklänningsfester. När sådana kom på programmet var axelpartiet redan på tok för trångt, så kan det gå. Men klänningen, med sin historia, har följt mig från flytt till flytt.

Den ligger nu, nytvättad efter dammiga källartider, i en påse i klädrummet. En kvalitetsprodukt, kan nog komma till nytta om barnbarnen vill ge sig in på retromode nåt slag.

Fast T är nog redan alldeles för reslig för denna kjol. En förändring i mommens figur uppdagades också – har bredden ökat så har längden minskat – vilket bilden nedan bevisar.

Källarröjning är inte bara besvär. Det är också minnesvandringar – och ett och annat hjärtligt skratt!