Vi rensar och röjer lite inför rörsaneringen. Går igenom bohaget som ju är rätt så komprimerat och under kontroll redan.

Den största lådan i garderoben är tung som en sten. Där förvaras mina dagböcker, närmare 60 stycken. Sen jag lärde mig skriva började jag teckna ner mina funderingar, det har jag nämnt tidigare.

I princip kan jag alltså få reda på allt jag tänkt och upplevt i mitt liv. Men vill man verkligen det? Vad ska en sån här vanlig gumma ha sina dagböcker till?

Coronadagarna innebär för mig mycket ledig tid så häromdagen plockade jag fram några böcker från åren då hände en hel del i mitt liv.

Med facit i hand kan jag inte beskriva det som en upplyftande upplevelse. Jag läste, ibland med andan i halsen och tårar i ögonen om en ung kvinna som ville så mycket och kämpade på, fick understöd, men också obegripliga fiender.

Emellanåt kändes det som om jag läste en roman jag glömt slutet på, jag hade tydligen förträngt många detaljer och format om skeenden, jag såg vid omläsningen saker i ett nytt ljus.

Var det värt det? Skulle jag t.ex. orka läsa böckerna från den tid av ungdomen då stämningen var som marigast i ett hem där ett omaka föräldrapar gick i närkamp varje dag? Jag får väl se.

Att leva om sitt liv i dagboksform är riskfyllt. Alla recensioner man fått, t.ex. – dom kan en aktiv människa ju inte undvika. Visst minns jag i princip hur de var. Men att den värsta – den som tog upp en hel sida i två finlandssvenska dagstidningar – var så drastiskt i sina formuleringar hade jag förträngt. Inte alla forskare karakteriseras som ”banala svamlare med huvudlösa tankegångar som endast kan beskrivas med ordspråket för dumt huvud får kroppen lida”.

Det är emellertid i efterskott man ser nyanserna. I en något senare publicerad, men lika omfångsrik text i en grannlandstidning ansågs jag ”förtjänt uppmärksamhet för mitt arbete där jag utan att pressa mitt material avvunnit det åtskilligt av intresse”.

Den recensionen hade jag glömt – och den gav alltihop en försonligare belysning.

Så läsa dagbok är på gott och ont. Ska detta vara något att spara för de efterkommande? Stora delar av det jag skrev är ju också positivt och glädjande och roligt att minnas. Som att dottern i tioårsåldern ständigt och jämnt satt och ”skrev”, först för hand och sen på en skrivmaskin hon kom över. Mycket i dagböckerna är ju nycklar till hur livet blev sen – i god mening.

Den huvudlösa svamlande hjältinnan överlevde ju alltihop till denna dag, trots allt. Kanske blir det en titt in i slutet av 1970-talet härnäst?

Men jag måste nog dra andan ett tag först och samla krafter. Läsa dagbok – det är hårda bud!