En tur till Brahestad skulle sitta bra!

Varifrån kom den tanken – Brahestad? 617 kilometer norröver finns en stad jag inte har nån koll på alls, märkte jag. Där ska finnas fina trähuskvarter och landets äldsta kulturhistoriska museum.

På vägen upp längs kusten finns dessutom ett pärlband intressanta städer och orter, ja det var egentligen när vi – i samband med nån quiz troligen – googlade fram Karlö utanför Uleåborg vi stötte på stan. I närheten låg just Brahestad – Raahe som nu blivit ett slags Samarkand i min coronavärld. Tänk att en gång komma fram till Brahestad!

Här sitter vi alla i våra bubblor och fantiserar. Vad kan bli möjligt, när kan något bli verklighet? Jag fyller på en to do-lista för att minnas vad jag råkar stöta på. Men när resandet igen blir vardag kommer man sannolikt att styra kosan 617 kilometer söderöver istället.

Fast min nyvunna syn på hemlandet som ett spännande resemål tror jag inte försvinner. Inte heller min vurm för utfärder i närmiljön. Dottern tipsade om appen Nomadi där man lätt hittar promenadtips och natur- och kulturmål.

Annars inledde jag Stilla veckan med att lyssna på biskop Irja Askola i Påskradion – Pääsiäisradio. Hon har spelat in några poddavsnitt om tunga teman, död, uppståndelse, evigt liv – allt påsken aktualiserar varje år.

Biskop Irja är trösterik både i tal och skrift. Hon är klok och måttfull och lugnande – precis vad jag behöver just nu.

Veckan inleds i murrigt väder, det är dimmigt över havet och jag har inga funderingar om vad man kunde hitta på i dag. I morgon är dagens stora programpunkt att försöka boka vaccinering – min åldersgrupp är kommen i tur, googlade jag just fram.

FB-minnena erinrade förresten om att det i dag är jämnt två år sedan jag bar hem den sista kassen från jobbet och suddade ut mitt namn på skylten utanför dörren. Länge sen – eller nyss? Jag vet inte riktigt, tidsbestämningarna är inte längre som förr.

När tvättmaskinen snurrat färdigt får det bli promenad till närbutiken efter lite lunch. Appen Nomadi upplyser om att det fyra minuters promenad från hemknuten finns ett litet flyttblock – det kan man kanske ta en titt på. I morgon lovades lite bättre väder. Och sen är vi ju snart i april.

En dag, ett ögonblick i sänder.

Detta dynvar bäddade jag med i morse – märkt med mina initialer – Carola Lindholm – av kära moster som försåg systerdöttrarna med en hel del broderade dynvar och handdukar. Moster kom jag att tänka på i samband med biskop Irjas podd också – när det var tal om upplevelser vid dödsbädden. Ljusa minnen från början till slut har jag av moster-gudmor Eva.

De bästa åren är förbi

Rubriken gäller både gubben, gumman – och bilen. Allt oftare kan man konstatera att man numera förstår vad uttrycket ”må som gamla mår” innebär. I dag var det bilens tur.

Vi har i vår ägo sen dess jag tog körkort 1991 haft tre bilar av märket Fiat Punto. Jag fastnade för en tidningsannons där den första, gröna, ”Oliven” kallad presenterades. Sen blev det omsider ”Duvan” – duvblå, förstås och för 12 år sen ”Körsbärstomaten”.

Och nu har ”Körsbärstomaten” börjat krångla. Alla möjliga mindre och större problem har tillstött de senaste åren. I dag var det åter dags. När vi skulle parkera i Stockmanns grotta vägrade fönstret på förarsidan rulla upp sig efter att maken löst ut parkeringsbiljetten.

Det blev att med öppen ruta åka hem längs Västerleden – man är tacksam över att det i dag varken snöade eller slaskade. Men kyligt blev det, kan jag bedyra.

Vi är så lyckligt lottade att Sökö bilservice har sin verkstad ett stenkast från hemhuset. Där togs Körsbärstomaten omhand, än en gång. En reservdel ska beställas från Tomatens hemland Italien, rutan rullades upp, det går alltså att köra.

Maken konstaterade åter en gång att det är dags att göra något åt vår bilsituation. Tomaten kan man inte längre lita på om det gäller längre färder.

Jag slutade köra bil för ungefär sex år sen när vi flyttade till Esbo. I samma veva hade mina kyrkliga engagemang och körsången avvecklats – det var för dem jag använde bilen. Har alltid varit en förskräckt och försiktig chaufför med dålig reaktionsförmåga och nedsatt syn – ja noll syn i mörker.

Men för de tjugo åren av åkande i närtrakten – ofta skjutsande ett antal vänner till möten och övningar – var det verkligen värt att ta kortet. Halkkörning var jag annars rätt bra på – jag körde ju mest vintertid.

Och nu ska vi då se. Blir det leasing eller hybridbil? Vi funderar lite ännu. Kanske rullar Körsbärstomaten några kilometrar till. Mitt i böket med rörreparationen är det inte lockande att ställa till med bilköp.

Påsk är i sikte i alla fall, det får vi ta först nu! Pynta lite – narcisser till balkongen har jag köpt ren. Sen vankas det gudstjänster via paddan alla dagar i Stilla veckan. Nu är dags att plocka fram Matteuspassionen på Spotify.

Och sen måste det väl bli vår. Tussilagon, sippor, koltrastar, svalor och hela härligheten.

Det tar sig.

Långsamma dagar

FB-minnena påminner om det nu gångna första coronaåret. I dag för ett år sen har jag antecknat att maken känner sig krasslig. Det var veckorna efter att sportlovsresenärerna återkommit från skidsemestrarna ute i Europa. Helt möjligt är det att makens exceptionella andnöd var just Corona.

Hans ringning till hälsomyndigheterna resulterade emellertid i en ganska brysk kommentar – klarar du av att ringa hit behöver du inte besvära läkarexpertisen.

Se det var andra tider och ingen visste vad vid stod inför. Nu har maken fått första vaccinet och mutationerna grasserar värrigare. Coronatesten hör till vardagen, fort anpassar sig människan.

Men distraktion i galenskapen måste man ha och för en pensionär gäller det att skapa den själv. Ingen kräver nånting av en i arbetsväg och almanackan gapar tom.

Själv har jag ren fått in vanan med att vara ledig, men maken pensionerades ju efter en vår av distansundervisning och undantagstillstånd. Han har nu skapat sig en vardag där översättning av digitala läromedel och informationsverksamhet om det nya kryddar veckorna.

Själv får jag nog dagarna att gå också. Läser – långsamt och eftersinnande ett kapitel om dagen av Väinö Linnas ”Täällä pohjantähden alla”, Betty Smiths ”A tree grows in Brooklyn” och Charlotte Frycklunds ”Bibelns kvinnor” samt bekantar mig varje dag med ett av Caravaggios 64 konstverk (jag köpte Complete works i en annan värld under ett besök i Galleria Borghese).

Jag hushållar med böckerna, fast det finns metervis i hemmets hyllor och en hel drös är på beställning från biblioteket.

Sen gör jag en fotobok med titeln Coronaåret 2020. Och märker att det var en hel del som hände trots allt. Mycket var ju digitalt, allt som hände kring Festboken vi gav ut. Men det var också massor av utfärder till olika platser – utomhus – parker och jättegrytor och utsiktsberg och trädgårdar.

Jag tänker att bara vi kommer till sommaren lättar det igen. Kanske öppnar museerna enligt något bokningssystem. Repin på Ateneum kan en pensionär pallra sig att se fast mitt i natten. Nu behövs lite påhittighet med kulturen.

I morse bokade jag plats till Tove Jansson på Diedrichsen, de privata museerna får ju ordna med sitt. Det var väl arrangerat med van Gogh i höstas, så jag litar på det.

Det skramlar i trappan, rörsaneringen har satt igång i bortersta trappan. Det har hittats asbest i trapphusen nu också, så vi får justera vår bortvaro med några dagar. Men vår lägenhet är i tur först i november, så det brådskar inte. Vem vet hur mycket tidtabellerna ännu ruckas.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder!

FB-minnet från ett år tillbaka visade dagens lunchrätt – pizza med smetanaklickar. Tack för tipset, det får det bli i dag också!

Eva Wilhelmina och andra kvinnor

Internationella kvinnodagen i dag. De sociala medierna fylls av fina inlägg om kvinnor genom tiderna. Köer till blombutikerna noterade jag ifjol – seden att blomstersmycka familjens fruntimmer har fått fäste här, få se hur det gått i år.

Jag har firat med att titta på foton och fastnade speciellt vid bilden nedan. Kära moster har på en liten lapp skrivit ner centrala data om den avbildade: ”67 år gammal på fotot, mormors mor Eva Wilhelmina Lindroth, född Kvarnström, dog 28.7 1928 i Antskog Mannibacka, född 1851”.

Mormors mor betyder att det är min mormors mamma som står framför torpet stödd på sin käpp.

På bilden är hon lika gammal som jag blir i år. Barnbarnen Eva och Rachel (min mamma) skulle födas först några år senare.

Ingenting mer vet jag om henne än att hon åtminstone hade barnen Hilda (min mommo), Anna och Emil. Emil var analfabet och har undertecknat alla honom berörande dokument jag har kvar med ett kryss.

Hilda hade läslust men det blev bara några klasser i småskolan. Två gånger hade hon läst igenom Bibeln från pärm till pärm, det har fastnat i mitt minne.

Men Eva Wilhelmina. Hennes grav finns ännu kvar vid Pojo kyrka. Annars har jag bara några anteckningar i kyrkböckerna att gå efter. Samt några fotografier – hon besökte iklädd sin svarta kyrksjal och med psalmboken i fast grepp fotografen några gånger – alltid i sällskap med en grupp barn eller nära släktingar.

Hundra år av kvinnoliv mellan våra födelseår, på ett ungefär. Nog skulle man gärna språka med henne en liten stund.

Jag är i många stycken ganska lik min mormor Hilda. Kanske var också Eva Wilhelmina en besläktad själ – annat än rent genetiskt?

Glad kvinnodagseftermiddag!

Orka, orka

Måndag. Och månadsbyte, hurra! Mars smakar lite vår redan. Blekt solsken, snön har smultit rejält på berget vid parkeringsplatsen ser jag från köksfönstret.

Veckans program drar i gång.

Lakanbyte, lakanbyke. Besök på svärmors seniorboende, hämta räkningar, leverera en påse Fazers bästa. Svärmor lever i sin egen bubbla nu, tveksamt om hon känner igen sonen.

Denna vecka kan man ännu luncha ute, sen blir det att planera takeaway-inköp. Vi vill ju dra vårt strå till stacken.

Under året har vi nosat fram ett antal lunchställen där det är lätt att hålla distans och där maten har känsla av husmanskost: Margretebergs restaurang som är i toppklass både vad mat och arrangemang angår. Stockmanns ”vind”, nepalesen i Stensvik, turkiska restaurangen i Mattby. Våra stamlokus. Och Halmes konditori – ibland har det blivit pirog- och pastejlunch där.

Men nu blir det paus. Paus blir det också i rutinerna kring mellanbarnbarnets hobbyer. Onsdagar brukar S tillbringa en stund hos oss innan konstklubben i grannkvarteret drar igång. Ofta hämtar mofa vid skolan, jag har köpt dom salta kexen S gillar och lagt fram hennes lilla handduk i badrummet. Vi gör läxorna fort, hinner med lite kortspel och skeppsbygge. Efter klubben kör vi hem henne.

På lördagar hämtar vi ofta S efter bågskyttet i Hagalund. En kopp kaffe hemma hos dottern brukar följa, chans att umgås med de andra barnbarnen en stund också.

Små rutiner som piggar upp och strukturerar den tomma tillvaron.

Nu får vi lägga om programmet, som alla andra. Kanske blir det varmare och mindre halt så man med större tillförsikt kan vandra kring Esbovikens stränder.

Våra städprojekt finns ju alltid att ta till. Maken röjer i sitt skåp, i sakta mak, ty tid finns ju. Det är något mycket tillfredsställande i att bära påsar med föråldrade mediciner till apoteket och säckar med elektroniskt avfall till återvinningslådorna i köpcentret. Något har blivit gjort, känns ”lättare” och mer överskådligt.

Jag sorterar foton och papper och funderar just nu över de hundratals porträttfotografier en lärare under sin långa karriär hunnit samla på sig. Varje år vid skolfotograferingen togs ju foton också av lärarna och varje år kunde en bunt konterfej i olika storlekar läggas till samlingarna. Måste bestämma hur jag ska gallra det lilla berget. Vad gör andra lärare?

Nu ska jag ta fram mars månad i våra två väggkalendrar. Fyra veckor till palmsöndagen.

Året rullar på. Orka, orka och orka lite till.

Sladdar och ledningar och batterier. Mitt i röran hittades också de sedan flytten sju år sedan saknade manschettknapparna!