FB-minnena påminner om det nu gångna första coronaåret. I dag för ett år sen har jag antecknat att maken känner sig krasslig. Det var veckorna efter att sportlovsresenärerna återkommit från skidsemestrarna ute i Europa. Helt möjligt är det att makens exceptionella andnöd var just Corona.

Hans ringning till hälsomyndigheterna resulterade emellertid i en ganska brysk kommentar – klarar du av att ringa hit behöver du inte besvära läkarexpertisen.

Se det var andra tider och ingen visste vad vid stod inför. Nu har maken fått första vaccinet och mutationerna grasserar värrigare. Coronatesten hör till vardagen, fort anpassar sig människan.

Men distraktion i galenskapen måste man ha och för en pensionär gäller det att skapa den själv. Ingen kräver nånting av en i arbetsväg och almanackan gapar tom.

Själv har jag ren fått in vanan med att vara ledig, men maken pensionerades ju efter en vår av distansundervisning och undantagstillstånd. Han har nu skapat sig en vardag där översättning av digitala läromedel och informationsverksamhet om det nya kryddar veckorna.

Själv får jag nog dagarna att gå också. Läser – långsamt och eftersinnande ett kapitel om dagen av Väinö Linnas ”Täällä pohjantähden alla”, Betty Smiths ”A tree grows in Brooklyn” och Charlotte Frycklunds ”Bibelns kvinnor” samt bekantar mig varje dag med ett av Caravaggios 64 konstverk (jag köpte Complete works i en annan värld under ett besök i Galleria Borghese).

Jag hushållar med böckerna, fast det finns metervis i hemmets hyllor och en hel drös är på beställning från biblioteket.

Sen gör jag en fotobok med titeln Coronaåret 2020. Och märker att det var en hel del som hände trots allt. Mycket var ju digitalt, allt som hände kring Festboken vi gav ut. Men det var också massor av utfärder till olika platser – utomhus – parker och jättegrytor och utsiktsberg och trädgårdar.

Jag tänker att bara vi kommer till sommaren lättar det igen. Kanske öppnar museerna enligt något bokningssystem. Repin på Ateneum kan en pensionär pallra sig att se fast mitt i natten. Nu behövs lite påhittighet med kulturen.

I morse bokade jag plats till Tove Jansson på Diedrichsen, de privata museerna får ju ordna med sitt. Det var väl arrangerat med van Gogh i höstas, så jag litar på det.

Det skramlar i trappan, rörsaneringen har satt igång i bortersta trappan. Det har hittats asbest i trapphusen nu också, så vi får justera vår bortvaro med några dagar. Men vår lägenhet är i tur först i november, så det brådskar inte. Vem vet hur mycket tidtabellerna ännu ruckas.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder!

FB-minnet från ett år tillbaka visade dagens lunchrätt – pizza med smetanaklickar. Tack för tipset, det får det bli i dag också!