Varifrån kom den tanken – Brahestad? 617 kilometer norröver finns en stad jag inte har nån koll på alls, märkte jag. Där ska finnas fina trähuskvarter och landets äldsta kulturhistoriska museum.

På vägen upp längs kusten finns dessutom ett pärlband intressanta städer och orter, ja det var egentligen när vi – i samband med nån quiz troligen – googlade fram Karlö utanför Uleåborg vi stötte på stan. I närheten låg just Brahestad – Raahe som nu blivit ett slags Samarkand i min coronavärld. Tänk att en gång komma fram till Brahestad!

Här sitter vi alla i våra bubblor och fantiserar. Vad kan bli möjligt, när kan något bli verklighet? Jag fyller på en to do-lista för att minnas vad jag råkar stöta på. Men när resandet igen blir vardag kommer man sannolikt att styra kosan 617 kilometer söderöver istället.

Fast min nyvunna syn på hemlandet som ett spännande resemål tror jag inte försvinner. Inte heller min vurm för utfärder i närmiljön. Dottern tipsade om appen Nomadi där man lätt hittar promenadtips och natur- och kulturmål.

Annars inledde jag Stilla veckan med att lyssna på biskop Irja Askola i Påskradion – Pääsiäisradio. Hon har spelat in några poddavsnitt om tunga teman, död, uppståndelse, evigt liv – allt påsken aktualiserar varje år.

Biskop Irja är trösterik både i tal och skrift. Hon är klok och måttfull och lugnande – precis vad jag behöver just nu.

Veckan inleds i murrigt väder, det är dimmigt över havet och jag har inga funderingar om vad man kunde hitta på i dag. I morgon är dagens stora programpunkt att försöka boka vaccinering – min åldersgrupp är kommen i tur, googlade jag just fram.

FB-minnena erinrade förresten om att det i dag är jämnt två år sedan jag bar hem den sista kassen från jobbet och suddade ut mitt namn på skylten utanför dörren. Länge sen – eller nyss? Jag vet inte riktigt, tidsbestämningarna är inte längre som förr.

När tvättmaskinen snurrat färdigt får det bli promenad till närbutiken efter lite lunch. Appen Nomadi upplyser om att det fyra minuters promenad från hemknuten finns ett litet flyttblock – det kan man kanske ta en titt på. I morgon lovades lite bättre väder. Och sen är vi ju snart i april.

En dag, ett ögonblick i sänder.

Detta dynvar bäddade jag med i morse – märkt med mina initialer – Carola Lindholm – av kära moster som försåg systerdöttrarna med en hel del broderade dynvar och handdukar. Moster kom jag att tänka på i samband med biskop Irjas podd också – när det var tal om upplevelser vid dödsbädden. Ljusa minnen från början till slut har jag av moster-gudmor Eva.