En koll i bloggminnet visar att jag redan skrivit en text med rubriken Mulna måndagen – och en rubricerad Glad måndag. I dag är det en måndag av den mulna sorten.
Och vad ska vi nu hitta på! Läste nyss att Melania Trumps dagar nuförtiden går ut på att bevista ett spa, äta lunch, mera spa och sen middag med Donald.
Jag kan inte yttra mig fördömande om den livsföringen för jag gör knappt mer jag heller. Inget spa förstås och jag kokar maten själv. Men nån större nytta gör jag inte.
Minns hur folk två år sedan frågade mig vad jag skulle göra efter pensioneringen. Det var underförstått att nån sorts karriär B förväntades. Engagemang av någon form. Akademikern ska fortsätta skriva och läsa och hålla föredrag. Hålla igång.
Jag känner att jag skrivit alla böcker jag velat skriva. Det kan ju hända att det blir nåt föredrag en vacker dag när Coronan avtar. Och läser gör man ju. Men jo nej.
Kanske man vaknar till nytt liv den dag allt blir friare igen. Kanske man anmäler sig till kurser och föreningar och aktiviteter. Simmar och yogar och går på. Rusar på teatern och operan, reser och upplever.
Eller kanske inte.
Det här var nu en riktig måndagsblogg. I morgon är jag lite gladare när veckans fasta punkter med barnbarnsträffar faller in. Och himmel – jag har ju bokat storutställningen Repin på Ateneum till fredag. Och sen blir det vapplunch – hur ska det gå att sitta på fin resturang och äta tre rätter?
Nu ska maken och jag äta vardagslunch och sen ta en liten promenad. Och sen blir det omsider dags för middag och sen är det snart läggdags.
Nog blir det bra.
Köksbordsråddet är extra skarpt i konturerna fotograferat med nya mobilens fina kamera.
Rörd så det stockar sig i halsen och man vill hulka till av känslosamhet. Det stöter på allt oftare ju äldre jag blir, tycks det. Senast var på lördag då jag följde med prins Philips begravning i lång direktsändning.
Jag såg den okommenterade versionen. Visst är det intressant med kulturhistoriska fakta och genomgång av regentlängder och militär ordenshistoria. Men inte under pågående ceremoni, tycker jag.
Först var det musikkårerna som framträdde i väntan på att allt skulle börja. De stora brittiska styckena, Jerusalem, Elgars Nimrod. Tonerna som hållit nationen samman i ofärd och välgång.
När kortegen väl var i ordning och man intonerade God save the Queen – och bilen med drottningen kördes fram – då tårades mina ögon så jag knappt såg klart. Där satt hon, den lilla ensamma, en enorm symbol för så mycket. Det är som på president Koivistos begravning då folket reagerade på fru Tellervos kransnedläggning – de var ju alltid tillsammans, de var ju alltid två. Och nu står hon ensam där.
Drottningen tycktes ha krympt och kroknat. Stoisk, ofta med nedsänkt huvud satt hon för sig själv i kyrkbänksknuten. Också denna bit av hennes liv var offentlig. Det var nästan en välsignelse med maskerna och man förstår äldre tiders sed med sorgslöjor.
Ju äldre man blir desto mer tänker man på döden – och dödens ritualer. Och på att en med stor sannolikhet blir kvar, medan den andra går vidare. Att ett par på 99 och 95 – ja i morgon firar monarken ju födelsedag – först i så hög ålder skiljs åt kan man nog också betrakta som en välsignelse.
Berörd blev jag i alla fall. Också för att en era definitivt är över. Monarkin hör inte ihop med dagens värld, så är det bara. Men det är en annan diskussion och min vördnad för dem som i plikttrohet tjänat sitt land på detta sätt är trots allt stor.
I går besökte vi vår 93-åring på hemmet. Det är ett tag sen jag var där för jag ville undvika risker innan min vaccination var klar. Det var påtagligt att svärmor deklinerat en hel del under dessa veckor. Hon vet vem vi är, men därvid stannar det. Hon som i hela sitt liv aldrig lärt sig bemästra finska språket adresserar nu plötsligt oss bara på finska. Men det är väldigt lite hon säger.
En ny rask vårdare på hemmet hade kallat oss dit för att se över en gallring av innehållet i skåp och lådor i svärmors rum. Det var bra, för i närvaro av en utomstående, ”kompis” som vårdaren själv uttryckte det, var det möjligt att tömma lite. Svärmor själv noterade inte städningen utan knäppte på tv:n där en högljudd spansk serie snurrade på.
Det blev flera sopsäckar, fyllda mestadels av plagg jag aldrig under mina snart 50 år i familjen sett henne bära. Vi hade inhandlat några mjuka nya nattlinnen, och garderoben är nu hanterlig.
Jag tog hem två stora lådor ”papper” – arkivarie har varit min roll i familjen i alla tider. Det mesta var bara reklam och gamla gårdsmöteskallelser, men några småsaker tog jag till vara. Ett par foton t.ex. Bilden nedan får vara ljusglimten i denna något dystra blogg: vad är det morbror Nisse håller på med egentligen? Iförd swingpjatt- hatt, med tänt ljus sittande vid julgranen. Kameror, projektorer och magnetofoner är uppriggade och nånting är på gång. Men vad?
Typiskt Nisse, han körde alltid sitt eget race, skrattade vi. Och jag lade in bilden i familjearkivet, med några stickord ”1950-talet, Nisse på Balder?, aktiviteter i Pangklubben?”.
Ledtrådar eller villospår? Men bilden bjöd på ett gott fniss – värdevara i dessa dagar!
Maken har begett sig till sin ryggmassagebehandling. Rörreparationsarbetarna har antagligen tagit lunchpaus. Tvättmaskinen har brummat färdigt. Jag har inte knäppt på radion och inte själv sjungit på en stund – det gjorde jag när jag svabbade golvet – för att lite väcka rösten.
Det är tyst i huset. Tyst så det susar och dånar. Om en stund kommer maken hem med take away mat från Nepalesen i Stensvik. Jag har som vanligt beställt Saag Kofta, mjuka bullar med potatis, blomkål och ost, i currysås. Maken beställde nånting markerat med ett par chilisymboler. Det vattnas i munnen.
I förrgår hämtade vi Köfte hos Alkan vid Klobben. Också den rätten är comfort food när den är som bäst.
Vår lilla, lilla värld just nu.
Dottern skrev just i FB att hon begett sig på arbetsuppdrag i Nordsjö. Det känns väldig, väldigt långt borta. Konstigt hur fort ens värld krympte ihop. Månne den växer lika snabbt igen när läget en vacker dag ändras.
Samtidigt tycker jag nätverken och världen växer på annat sätt. Det känns som författare och forskare – både levande och döda skulle stå som ett stödande staket runt en. Man blir aldrig ensam. Om man har ögonen öppna påminns man om gamla och nya böcker att beställa på bibban – eller rentav inhandla.
Det är också lustigt hur de andliga författare jag läser liksom tipsar om och rekommenderar varandra. Häromdagen citerade Katarina Gäddnäs i sin nya bok Martin Lönnebos nyaste skrift. Den hade jag inte hört om förr, så det blev beställning. När Tomas Sjödin däremot i sin nyaste bok citerade Margareta Melin var det bara att gå till bokhyllan och plocka fram boken. För omläsning och ny eftertanke.
Trogna trygga bokvänner. Ett andligt nätverk.
Det var nu lite torsdagsfunderingar. Ikväll ska jag läsa dotterns nyaste, Nattens drottning. Jag har läst den tidigare, i manusform. Men att vända sidor i en riktig bok, det är nåt annat!
Nu är det inte mera tyst i huset, åtminstone en borrare har lunchat färdigt. Och maken är antagligen på intåg.
I morgon är det åter fredag. Veckorna går fort, månaderna långsamt. Hur hänger det ihop, egentligen?
Inköpslistan hör också till torsdagens rutiner. Det får bli sparrispasta på söndag. Ser fräscht och lättlagat ut!
Söndagseftermiddag. Diskmaskinen snurrar efter god middag. Maken fixade Boeuf bourguignon (vilket bök att stava, må det vara rätt?) ren i går. Jag rostade potatisar och bakade ostsemlor i dag. Att middagen kunde intagas ute på balkongen var en underbar överraskning! Aprilvädret far hit och dit.
Vi tog en lång promenad i Sököterrängen på förmiddagen. Sen följde gudstjänst via paddan, som varje söndag.
Jag har blivit förfärligt gråtmild – är det coronan som spelar in? Psalmtexter och formuleringar i evangelieläsningar får ögonen att tåras – allt känns på en gång vidunderligt och vackert och därtill lite upprörande, jag vet inte vad som är på gång. Det måste vara denna märkliga universella situation i kombination med att jag åldras och känner förändringar och förfall i både kropp och själ.
Prins Philips ack så väntade bortgång gör mig ledsen, därtill tycks mer jämnåriga bekanta gå över tidens gräns också. Sen piggar det kanske inte direkt upp att läsa Predikaren – som jag valt till bibelläsning just nu. Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind – ni kanske känner vishetsbokens omkväde. Så var det några tusen år sen, samma läge nu.
Jag har blivit förvirrad och lite rädd också. Alla möjliga krämpor registrerar jag. Allt oroar lite. Jag har för mycket tid, helt enkelt! Fri tid!
Det är utmärkt att barnbarnen gästar oss nu, som mellanlandning till olika aktiviteter, eller kanske bara för att vi alla behöver umgås lite. Att få spela och skoja och prata och skratta med en ung människa – det räddar livhanken på mig just nu.
Och att drömma om träffar med vänner, nog ska det väl gå att ordna små kalas och kafébesök småningom nu när många av oss blivit vaccinerade?
Och kanske små resor – dottern hittade på att vi skulle göra mammornas morsdagsresa till Tavastehus – min barndoms älskade stad, mommos och moffas och mosters hem. Tänk att drömmen om en resa 100 km bort kan få en så upplivad!
Att åka tåg, åka taxi och äta på restaurang! Det känns nästan skrämmande när man hållits hemma dryga året nu. Och som ett underbart äventyr!
Nån gång måste jag ju hoppa ut ur mina seriebubblor – fast Netflix nog varit en stor tröst detta år. Har ni sett serierna ”Ring min agent” eller ”Shtisel”? Den förra serien har medfört mycket googlande om franska filmstjärnor, den senare om judisk kultur.
Och båda serierna förmedlar budskapet – hur och var och när vi än lever och vad vi än tillhör för grupp och folk är vi i grunden helt lika. I drömmar och oro, i sorg och i glädje.
Fotoboken för år 2020 jag färdigställde häromdagen visade att pandemiåret i retrospektiv bildform inte såg så drastiskt ut som man tyckte sig uppleva det dag för dag.
Annandag påsk och det regnar och småslaskar. Väderleksrapporterna har inte försökt retuschera sanningen det minsta – skruttväder i sikte nu ett tag. Igår var det annat, och familjen kunde träffas för påskmiddag med drinkar och grillning på terassen. Ifjol minns jag att man just denna tid på året inte vågade träffas alls, påsken firades segregerat.
En fantastisk stek hade svärsonen fixat till och dottern hade kirrat fin förrätt där stekt ost ackompanjerades av granatäppelkärnor och pinjenötter. Desserten var pavlova, marängen hade lyckats perfekt. Och flickorna hade bakat muffins, jajamen det var läckert alltihop.
Sen var det ”påskharens supersvåra äggjakt” där sökandet gick över backe och berg. Också mommen och mofa hade uppmärksammats av den generösa haren.
I dag ska vi kocka på tumanhand och iaktta våra vanliga söndagsrutiner fast det är måndag: Duell i HBL till aperitifen och Kaffekvarnen som taffelmusik.
Det var en massa FB-minnen i dag, förresten – alltså påminnelser om inlägg från tidigare år just denna dag. Många av mammornas morsdagsresor har avlagts just i dessa tider och naturligtvis lämnat sina spår i FB-flödet.
Man kan dessutom tala om minnen kring minnen, för flera av dessa resor associerar också till annat än själva resandet.
Vi har Köpenhamnsresan som nästan inte blev av då det nyckfulla askmolnet från Island trakasserade resebranschen våren 2010.
Vi har resan till Paris 2014 som skuggades av den oklara flyttsituationen hemma – skulle vi få lokalen såld? Det hela såg så osäkert ut ett tag att jag brast i gråt i Jeu de Paume.
Sen var det resan till Gent 2016 som måste göras med landning i Amsterdam och tågresa genom både Holland och Belgien – Bryssel var stängt efter terroristattacken. Och så var det Milano 2018, det var bara mommen som vinprovade Barolon – O var ju på väg! Att fina Bergamo två år senare skulle associeras med så dystra saker som coronastarten kunde man inte ana.
Tre år senare studerar O påskharens instruktioner för äggjakten.
Mammorna har inte kommit iväg på några resor på ett tag, det säger sig självt. Vi får leva på minnena lite till.
Ny vecka har börjat, nytt projekt behövs för jag sände just in fotoboken ”Året 2020” som tog sina dagar att sätta ihop, Rätt mycket hittade vi på under coronaåret, märker man i efterskott, fast allt var så begränsat.
Jag vet vad jag måste – nämligen ta i tu med att återerövra nån sorts sångröst. Mina små ansatser till psalmsång i samband med gudstjänstfirandet via paddan är hårresande. En av mina älsklingspsalmer ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd” var totalt bortom mitt register som i det närmaste nollats. Jag har övningsfiler att klicka fram, det har damkören levererat. Men maken måste ut på promenad innan jag sätter i gång, annars går det inte! Damkören har nämligen ”planer” för framtiden – o dyra ord! Det vill man ju inte missa!
Det tänker visst regna hela dagen, så roligt. Men tur att gårdagen kunde firas som bilden nedan visar. Vad S och mofa diskuterar? Ja, jag skulle tippa ”stenar”. Ett stort gemensamt intresse, stenarnas märkliga värld!
Carola Ekrem 