Annandag påsk och det regnar och småslaskar. Väderleksrapporterna har inte försökt retuschera sanningen det minsta – skruttväder i sikte nu ett tag. Igår var det annat, och familjen kunde träffas för påskmiddag med drinkar och grillning på terassen. Ifjol minns jag att man just denna tid på året inte vågade träffas alls, påsken firades segregerat.

En fantastisk stek hade svärsonen fixat till och dottern hade kirrat fin förrätt där stekt ost ackompanjerades av granatäppelkärnor och pinjenötter. Desserten var pavlova, marängen hade lyckats perfekt. Och flickorna hade bakat muffins, jajamen det var läckert alltihop.

Sen var det ”påskharens supersvåra äggjakt” där sökandet gick över backe och berg. Också mommen och mofa hade uppmärksammats av den generösa haren.

I dag ska vi kocka på tumanhand och iaktta våra vanliga söndagsrutiner fast det är måndag: Duell i HBL till aperitifen och Kaffekvarnen som taffelmusik.

Det var en massa FB-minnen i dag, förresten – alltså påminnelser om inlägg från tidigare år just denna dag. Många av mammornas morsdagsresor har avlagts just i dessa tider och naturligtvis lämnat sina spår i FB-flödet.

Man kan dessutom tala om minnen kring minnen, för flera av dessa resor associerar också till annat än själva resandet.

Vi har Köpenhamnsresan som nästan inte blev av då det nyckfulla askmolnet från Island trakasserade resebranschen våren 2010.

Vi har resan till Paris 2014 som skuggades av den oklara flyttsituationen hemma – skulle vi få lokalen såld? Det hela såg så osäkert ut ett tag att jag brast i gråt i Jeu de Paume.

Sen var det resan till Gent 2016 som måste göras med landning i Amsterdam och tågresa genom både Holland och Belgien – Bryssel var stängt efter terroristattacken. Och så var det Milano 2018, det var bara mommen som vinprovade Barolon – O var ju på väg! Att fina Bergamo två år senare skulle associeras med så dystra saker som coronastarten kunde man inte ana.

Tre år senare studerar O påskharens instruktioner för äggjakten.

Mammorna har inte kommit iväg på några resor på ett tag, det säger sig självt. Vi får leva på minnena lite till.

Ny vecka har börjat, nytt projekt behövs för jag sände just in fotoboken ”Året 2020” som tog sina dagar att sätta ihop, Rätt mycket hittade vi på under coronaåret, märker man i efterskott, fast allt var så begränsat.

Jag vet vad jag måste – nämligen ta i tu med att återerövra nån sorts sångröst. Mina små ansatser till psalmsång i samband med gudstjänstfirandet via paddan är hårresande. En av mina älsklingspsalmer ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd” var totalt bortom mitt register som i det närmaste nollats. Jag har övningsfiler att klicka fram, det har damkören levererat. Men maken måste ut på promenad innan jag sätter i gång, annars går det inte! Damkören har nämligen ”planer” för framtiden – o dyra ord! Det vill man ju inte missa!

Det tänker visst regna hela dagen, så roligt. Men tur att gårdagen kunde firas som bilden nedan visar. Vad S och mofa diskuterar? Ja, jag skulle tippa ”stenar”. Ett stort gemensamt intresse, stenarnas märkliga värld!