Rörd så det stockar sig i halsen och man vill hulka till av känslosamhet. Det stöter på allt oftare ju äldre jag blir, tycks det. Senast var på lördag då jag följde med prins Philips begravning i lång direktsändning.

Jag såg den okommenterade versionen. Visst är det intressant med kulturhistoriska fakta och genomgång av regentlängder och militär ordenshistoria. Men inte under pågående ceremoni, tycker jag.

Först var det musikkårerna som framträdde i väntan på att allt skulle börja. De stora brittiska styckena, Jerusalem, Elgars Nimrod. Tonerna som hållit nationen samman i ofärd och välgång.

När kortegen väl var i ordning och man intonerade God save the Queen – och bilen med drottningen kördes fram – då tårades mina ögon så jag knappt såg klart. Där satt hon, den lilla ensamma, en enorm symbol för så mycket. Det är som på president Koivistos begravning då folket reagerade på fru Tellervos kransnedläggning – de var ju alltid tillsammans, de var ju alltid två. Och nu står hon ensam där.

Drottningen tycktes ha krympt och kroknat. Stoisk, ofta med nedsänkt huvud satt hon för sig själv i kyrkbänksknuten. Också denna bit av hennes liv var offentlig. Det var nästan en välsignelse med maskerna och man förstår äldre tiders sed med sorgslöjor.

Ju äldre man blir desto mer tänker man på döden – och dödens ritualer. Och på att en med stor sannolikhet blir kvar, medan den andra går vidare. Att ett par på 99 och 95 – ja i morgon firar monarken ju födelsedag – först i så hög ålder skiljs åt kan man nog också betrakta som en välsignelse.

Berörd blev jag i alla fall. Också för att en era definitivt är över. Monarkin hör inte ihop med dagens värld, så är det bara. Men det är en annan diskussion och min vördnad för dem som i plikttrohet tjänat sitt land på detta sätt är trots allt stor.

I går besökte vi vår 93-åring på hemmet. Det är ett tag sen jag var där för jag ville undvika risker innan min vaccination var klar. Det var påtagligt att svärmor deklinerat en hel del under dessa veckor. Hon vet vem vi är, men därvid stannar det. Hon som i hela sitt liv aldrig lärt sig bemästra finska språket adresserar nu plötsligt oss bara på finska. Men det är väldigt lite hon säger.

En ny rask vårdare på hemmet hade kallat oss dit för att se över en gallring av innehållet i skåp och lådor i svärmors rum. Det var bra, för i närvaro av en utomstående, ”kompis” som vårdaren själv uttryckte det, var det möjligt att tömma lite. Svärmor själv noterade inte städningen utan knäppte på tv:n där en högljudd spansk serie snurrade på.

Det blev flera sopsäckar, fyllda mestadels av plagg jag aldrig under mina snart 50 år i familjen sett henne bära. Vi hade inhandlat några mjuka nya nattlinnen, och garderoben är nu hanterlig.

Jag tog hem två stora lådor ”papper” – arkivarie har varit min roll i familjen i alla tider. Det mesta var bara reklam och gamla gårdsmöteskallelser, men några småsaker tog jag till vara. Ett par foton t.ex. Bilden nedan får vara ljusglimten i denna något dystra blogg: vad är det morbror Nisse håller på med egentligen? Iförd swingpjatt- hatt, med tänt ljus sittande vid julgranen. Kameror, projektorer och magnetofoner är uppriggade och nånting är på gång. Men vad?

Typiskt Nisse, han körde alltid sitt eget race, skrattade vi. Och jag lade in bilden i familjearkivet, med några stickord ”1950-talet, Nisse på Balder?, aktiviteter i Pangklubben?”.

Ledtrådar eller villospår? Men bilden bjöd på ett gott fniss – värdevara i dessa dagar!