Tvättmaskinen snurrar, det ligger olästa tidningar på hög, min kappsäck är halvt uppackad … Det har varits på resa minsann och den förra färden var inte i går!

Årets morsdagsresa fick gå i närtrakterna, en förbättring till fjolåret då ingen utflykt alls kunde göras. Dottern föreslog Tavastehus och Hotell Aulanko.

Det är samtidigt exotiskt och hemvant. Staden är för oss båda starkt förknippad med barndomen, här bodde min mommo och moffa och under dotterns barndom var det moster som tog emot oss på många besök i staden. Men att bo på hotell och äta på restaurang i Tavastehus – det var nytt!

Våra sammanlagda minnen från staden sträcker sig ju dryga 60 år tillbaka i tiden. Den stad jag minns från 60-talet och den dottern minns från 80-talet var ganska likadan. Det var tider då en livlig stadskärna ännu fanns, många biografer, varuhus och butiker. Sen kom köpcentret i Tiiriö och omsider Goodman-centret placerat rakt över motorvägen till Tammerfors.

Och då dog staden – en aning i alla fall. Vi hittade vissa gemytliga tecken på att alla inte vill se ett tomt centrum. Och när sommaren kommer och folk börjar röra sig mer på gator och torg blir det väl bättre. Men inte är det som förr, nej sannerligen inte. Det gamla paradköpstråket på Rådhusgatan ligger öde och butikslokalernas fönster gapar tomma.

Aulankoparken var sig emellertid lik, ja rentav lite uppfixad. Det blev en riktigt lång kvällspromenad där – med tittar på fågeldammarna, de konstgjorda ruinerna och utsiktstornet.

Den gamla delen av Scandic Aulanko där vi bodde, 30-talsbyggnaden, var också renoverad och fin. En svit hade dottern bokat minsann, så vi bodde flott – två toaletter och två minibarer och en stor balkong i vinkel med utsikt vida över Vanajavesi.

Dottern har lur på denna miljö inför kommande skrivarbeten, och suggestiv är funkisarkitekturen sannerligen. Samt den hemska sannhistorian om skådespelerskan som damp ner i skorstenen på taket under filmteamets avslutningsfest. Jo, skorstenen är fortfarande förvillande lik ett litet utsiktstorn, men lär nu vara övertäckt. Detta skedde ju dryga 80 år sedan. Då kunde man ännu inte löga sig i simbassängerna i hotellets spa-anläggning.

Nu har jag både åkt buss och tåg och taxi och känner mig riktigt mätt på upplevelser för ett tag. Coronatiden har gjort mig väldigt uppmärksam på allt det fina i livet man stöter på även på platser som är väldigt bekanta i sig.

I Tavastehus finns ju både slott och museer också – när det inte är Corona och inte måndag som när vi var i stan. Så man kan verkligen rekommendera ett besök – särskilt som vi lyckades hitta mycket god mat. Kycklingen som hotellets room service levererade var perfekt sprödstekt och om vår middag på restaurang Hällä mitt i stan kunde man hålla ett helt kulinariskt föredrag!

Så det var en resa att minnas, även i jämförelse med mammornas tidigare resmål, Berlin, Köpenhamn, Amsterdam, Gent, Milano, Paris …

När min syster och jag var små fotade mamma oss varje år i samma lyckotempel i Aulankoparken, här ett antal konterfej från olika år. I år märkte mommen att templet har en skrämmande rysligt brant trappa, utan ledstänger, men ett fotografi blev det också denna gång.