Tredje söndagen i maj, De stupades dag. Flaggdag, minnesdag, Niilos dag.

I mosters skåp fanns en trälåda hon aldrig ville man skulle titta i, trots att allt annat hemma hos henne och mommo var fritt fram. Det var inte svårt att gissa vad innehållet kunde vara, så många fotografier fanns det av honom i alla album, fänrik Niilo Olavi Saario.

Bilder av moster och honom tillsammans, ateljeporträtt av honom själv, bilder tagna vid fronten. Det skrevs tidigt fyrtiotal.

När moster dog hittade jag lådan och tog den tillvara. Den visade sig innehålla tiotals frontbrev, brev från Niilos mor och far till moster, mosters 5-årsdagbok, fotografier och urklipp.

Jag fick ju aldrig en morbror som enligt dödsrunan var ivrig backhoppare och idrottsman. Niilo stupade 18.7 1942, det är hjärtskärande att se att fotografierna ovan måste ha tagits bara några veckor därinnan.

Eva och Niilo kommer alltid att förbli den vackraste kärlekens sinnebild, den som liksom var för perfekt för att bestå. Det talar ju också mosters vers i dödsannonsen om, att deras lycka kändes alltför stor och det nästan varit för mycket om alla deras drömmar uppfyllts.

Ännu har jag inte kunnat förmå mig till att läsa breven, ja ett tittade jag på lite grann innan jag började skriva denna text. Det var humoristiskt, positivt och osande kärleksfullt. Och mycket, mycket privat.

Men nu är det jag som förvaltar minnet av Niilo, helt konkret. Jag har flera dokument och foton som berör honom än jag har efter min egen far. Och moster gifte ju sig aldrig. Hon var förlovad några gånger senare, men förblev ensam. Vårdade mommo och moffa, blev extramamma åt syster och mig, var stöttepelare i familjen.

Det finns många om och men i livet.

Det känns fortfarande obegripligt att Niilo bara blev 20 år. Det tänker jag på varje gång jag tänder ljus på hans grav på Sandudd, till allhelgona och till jul. Han blev en del av familjen på sitt sätt, ändå.