Man har nått åldern när dödsannonserna känns aktuella allt oftare. Liksom tanken på livets slutraka och det egna frånfället. Och vad som kan förväntas sedan.

I samband med min forskning i livets fester studerade jag formuleringar i minnesrunor och dödsannonser, med ett mera distanserat perspektiv. När det gäller personer man känt är det annat.

Häromveckan nåddes jag av budet att tidigare kyrkoherden i min förra församling gått ur tiden. Mycket berörande var att han strax innan sin död skrivit en tackannons som publicerades vid sidan om dödsannonsen i Kyrkpressen. En annons han själv förutspådde kanske skulle publiceras då han själv fått gå till sin vila, som han uttryckte saken.

I sin text beskrev han tacksamhet för sitt rika liv och en nyfikenhet över, ja en förväntansfullhet inför evigheten.

Plötsligt kom jag ihåg en sekvens ur en diskussion i församlingen för länge sen – det måtte ha varit tjugo år sen minst. Antagligen pratade vi om döden och det eviga livet, men det jag minns med fotografisk skärpa är kyrkoherdens replik , ”jag tycker det ska bli så spännande”. Hans ansikte lyste upp vid tanken på det stora äventyret som väntade, han såg ut som en liten ivrig pojke.

Repliken fastnade i mitt minne då jag själv alltid kämpat lite med tanken på evigheten. Det där med evigheters evighet. Omöjligt att ta in.

Dödsannonsen och texten minde mig om att det nog är bäst att som ett barn trygg och lugn och ivrig se fram emot vad som kan vara på kommande.

”Vi ses, Stiga”, avslutades tackannonsen i Kyrkpressen.

Just det – vi ses, Stiga!