Ett dovt surr hörs av diamantborrningarna några trappor bort. När arbetet når granntrappan kommer ljudet att bli plågsamt. Men rörsaneringen är nu klar i bortersta trappan och vi andra kommer efter – fast för vår del får vi skåla för utfört arbete först på trettondagsafton 2022. Om tidtabellerna håller.

Men innan dess – sommar. Och det betyder de vanliga utfärderna – pandemi eller ej. Västra Nyland, släktens vagga och nån sorts hembygd även för mig fast inga konkreta hus eller ägor finns att besöka.

Sommarfärderna till Fiskars, Pojo och Ekenäs har gjorts i olika familjekonstellationer i över 60 år nu. Först var det lilla kärnfamiljen som besökte mammas gamla hemstad, släkt och vänner där.

Sen upplöstes familjen och resorna tog formen av besök i Fiskars, farmors födelseort. Då var det pappa med ny fru som stod för arrangemangen, syster och jag hakade på. Styvmor var en hejare på god och riklig matsäck. Och för henne hade farmor berättat om sin barndom på orten – saker vi barnbarn aldrig fått höra.

Sen blev det turerna med mamma, moster, maken och dottern – då var Antskog, orten där morfar jobbade, ett viktigt mål. Det stora huset där appreturmästarfamiljen bodde är nu sommarnöje för flera familjer. Jag minns den sniglande bilfärden genom orten och mammas rop ”kör långsamt nu – där, där bodde Hulda och Ibbo, där stod Emels stuga”…

När mamma dött blev sammansättningen maken och jag, moster och syskonbarnen som hade sommarlov. Och nu är det dotterns familj i olika sammansättningar som hakar på. Bara fotoalbumen kan minna om alla resor – ibland också färder i juletid. Otaliga bilder från samma platser, med olika familjemedlemmar. En släkthistoria även det.

Programmet under turerna kan variera lite, men en sak är grundläggande – besöket vid kammakare Edvin Gotthard Löfströms och hans maka Edla Malvinas grav i Ekenäs. Jag måste kolla att sommarvården fungerar. Och hylla vår förfader, han som utförde sin näring i staden och rent av ägde hus där i tiden.

Lite ynklig var årets blomma och stenen lutar betänkligt, men enligt mitt löfte till moster ser jag, så länge jag kan, till att graven bevaras.

I går åkte vi iväg igen, maken, dottern och jag, barnbarnen är på läger och kurser och dagis för tillfället.

Det ska traditionellt inledas med kaffe och färska örfilar i Fiskars. I år gjorde vi inget besök till gravarna på Pojo kyrkogård. Förr om åren blev det alltid ett långt stopp i lekparken nere vid Knipan i Ekenäs. Både syskonbarnen och barnbarnen har roat sig kungligt där. I år var det vuxet lugnt, lunch på restaurang Albatros, fyndande i butikerna på folktomma Kungsgatan och en kopp kaffe med glass.

Som lite reklam kan noteras att det finns väldigt trevliga butiker vid Kungsgatan – där hittar vi ofta saker man inte får syn på här i huvudstadsregionen – som denna flotta kylväska!

Hela tiden har jag mamma och moster i tankarna och funderingarna kring hur deras liv i staden kan ha artat sig. Jag har själv svaga 60-talsminnen av en livlig Kungsgatan med Lindholms café och Piponius pappershandel …

Sonjas delikatess serverade härlig glass och erbjöd fin liten oas!

Man hinner aldrig med allt i Västnyland! Man borde köra till Tenala för att inhandla den makalösa lokala osten och man borde besöka museet i Fiskars där farmor bodde. Man borde vandra omkring i Antskog och inte bara åka igenom.

Kanske en gång till i sommar, eller nästa sommar. Hembygden står kvar. Och lite släktforskning inspirerar besöken alltid till.

Nu ska vi se när vi kan ta sommarresan österut – till Borgå och Emsalö. En sorts hembygd där också – om än hyrd och på sätt och vis lånad.

Men på intet vis sämre för det!